Dagis skapades ursprungligen för att barn från fattiga familjer skulle ha någonstans att vara när föräldrarna tvingades arbeta för att få ekonomin att gå ihop.
Många familjer var så fattiga att till och med mammorna behövde arbeta utanför hemmet. Och ja, under lång tid betraktades det som ett tecken på fattigdom när en familj inte hade råd att låta mamman vara hemma med sina småbarn. Att lämna barnen på daghem förknippades framför allt med ekonomiskt utsatta familjer. Det var knappast något man skröt om.
Under 1800-talets industrialisering växte barnkrubborna fram för att lösa just detta problem. År 1854 öppnade en av Sveriges första barnkrubbor på Kungsholmen i Stockholm, med syftet att hjälpa fattiga familjer som behövde barnomsorg medan föräldrarna arbetade.
Synen på daghem som en social hjälpinsats levde kvar långt in på 1900-talet. Ännu under 1950- och 1960-talen var hemmafruidealet starkt. Det var först i samband med den stora utbyggnaden av barnomsorgen under 1960- och 1970-talen som synen började förändras på bred front.
Båda föräldrarna måste arbeta
Många svenska familjer är i dag ekonomiskt beroende av två inkomster. Pappans lön räcker inte längre till för att försörja familjen. Han tjänar för lite. Mamman förväntas också arbeta och barnen får tillbringa större delen av dagen på förskolan.
Förskolan har blivit en tvingande självklarhet i många familjers vardag. Det handlar inte längre om ett fritt val. De har helt enkelt inte råd att välja annorlunda. De har blivit ekonomiskt beroende av den och dessutom fått för sig att detta beroende är ett tecken på frihet.
Kvinnan kan åter få möjlighet att vara hemma med sina småbarn om mammor och pappor är beredda att acceptera att leva på mindre pengar i utbyte mot mer tid med sina barn.
Småbarn som inte ens lärt sig att gå lämnas på förskolan
Det finns föräldrar som lämnar barn på förskolan innan de ens har lärt sig att gå. Barn som fortfarande kryper och behöver extra mycket tillsyn, närhet och uppmärksamhet, särskilt från sina föräldrar. Så små barn kan enklare skadas av större barn. De behöver mer hjälp med allt från mat och blöjbyten till förflyttning och tröst. Det innebär att personalen behöver ägna mer tid åt dem, vilket i barngrupper med begränsad bemanning kan minska tiden som finns tillgänglig för de andra barnen.
Den svenska förskolan klarar dessutom inte alltid av att ge varje småbarn den uppmärksamhet och närhet det behöver. Barngrupperna är på många håll för stora och personalen för få. Hur engagerade de anställda än är kan de omöjligt ge varje barn samma tid, trygghet och individuella omsorg när så många småbarn ska dela på så få vuxna.
Småbarn tvingas tillbringa 10–12 timmar om dagen på förskolan
Det är en beklämmande syn när små barn lämnas på förskolan så fort dörrarna öppnas och hämtas först när verksamheten ska stänga. Barn som tillbringar 10–12 timmar om dagen på förskolan för att föräldrarna måste arbeta. När arbetsdagen väl är över återstår kanske bara två timmar tillsammans hemma innan det är dags att sova. Två timmar som dessutom ska räcka till middag, bad och kvällsrutiner.
Det är svårt att förstå hur vanligt folk har kunnat normalisera ett samhälle där små barn tillbringar större delen av sin vakna tid borta från sina föräldrar.
Hur gör ekonomiskt välställda familjer i dag?
Många familjer med god ekonomi har friheten att låta sina barn gå på förskolan enbart för att leka, umgås och lära sig samspela med andra barn. Det kan handla om några timmar ett par dagar i veckan. Mer än så anser de inte behövs. Resten av tiden tillbringar barnen tillsammans med sin familj. För dessa familjer är förskolan ett komplement till familjelivet, inte en ekonomisk nödvändighet. Det är just det som är frihet.
