Hans rike av kvinnor

Del 1 – En främmande värld

Kapitel 1: Herrgården och dess ägare

Herrgården låg inbäddad mellan gamla ekar och vidsträckta åkrar, knappt en timmes bilresa från Stockholm. Den hade tillhört familjen Falkenström i generationer. Höga fönster, kristallkronor och mörka mahognymöbler vittnade om ett liv där pengar och traditioner aldrig hade saknats.

Herrgårdens ägare, Henrik Falkenström, var fyrtiofem år gammal. Han var en lång, välvårdad svensk man med kortsnaggat hår, markerade ansiktsdrag och en förkärlek för klassiska kostymer. Hans vida, skräddarsydda byxor vilade alltid perfekt över de välputsade läderskorna. Runt halsen bar han ofta en mönstrad sidenscarf.

Henrik var också en stolt protestant. Varje söndag, utan undantag, besökte han traktens lilla kyrka. Han satt på samma bänk som hans far och farfar hade suttit på före honom. För Henrik var kristendomen lika mycket en fråga om övertygelse som om familjens historia.

Men under den välpolerade ytan dolde sig en man med andra sidor.

Sidor som ingen i församlingen kände till.

Och som en ung kvinna snart skulle upptäcka.

Kapitel 2: Den unga kvinnan bakom slöjan

Maryam var tjugofyra år gammal när hon kom till Sverige.

Hon hade lämnat sitt hemland med en resväska, några fotografier och förhoppningen om ett tryggare liv. Svenska kunde hon knappt tala. Hon förstod enklare meningar, men när människor pratade fort log hon oftast artigt och nickade.

Genom en bekant hade hon fått arbete på Falkenströms herrgård.

Hon skulle städa salongerna, bädda gästrummen, putsa badrummen och ibland servera vid middagar och privata tillställningar.

Maryam var muslim och bar vanligtvis en lång, svart klädnad och ansiktsslöja. Under de lösa tyglagren dolde sig en ung kvinna med en vältränad kropp, formade ben och ett ansikte som få människor i Sverige hade sett.

Hennes mörka ögon var uttrycksfulla, särskilt när hon log.

Henrik lade märke till dem redan hennes första arbetsdag.

Han hade stått vid bibliotekets dörr när hon gick förbi med en korg nytvättade handdukar.

”God morgon, Maryam.”

Hon stannade.

”God morgon, herr Henrik.”

Han log åt hennes försiktiga uttal.

”Du kan kalla mig Henrik.”

”Ja, herr Henrik.”

Han skrattade lågt.

Hon förstod inte riktigt varför.

När hon fortsatte genom korridoren följde hans blick henne längre än den borde.

Kapitel 3: En växande nyfikenhet

De första veckorna försökte Maryam göra allting rätt.

Hon arbetade noggrant, kom alltid i tid och lärde sig snart var det fina porslinet förvarades och vilka möbler som krävde särskild försiktighet.

Henrik började emellertid dyka upp allt oftare där hon arbetade.

När hon putsade speglarna i salongen kunde han plötsligt komma in för att hämta en bok. När hon dammade biblioteket satte han sig i sin skinnfåtölj och betraktade henne över kanten på morgontidningen.

Ibland sade han ingenting alls.

Maryam kände hans blickar.

Till en början blev hon nervös och undrade om hon hade gjort något fel. Hon kontrollerade att silverföremålen stod rakt och att inga fingeravtryck fanns kvar på glasborden.

Men efter en tid förstod hon.

Det var inte städningen han studerade.

Det var henne.

En eftermiddag, när de andra anställda hade gått hem, kallade Henrik in henne till biblioteket.

Han satt vid sitt skrivbord med ett glas whisky.

”Maryam, jag vill fråga dig en sak.”

Hon knäppte händerna framför sig.

”Ja?”

”Har du en sådan där heltäckande burka?”

Hon såg frågande på honom.

Han pekade försiktigt mot hennes ansiktsslöja.

”En som täcker ännu mer.”

”Ja. Jag har hemma.”

Henrik nickade eftertänksamt.

”Skulle du kunna bära den här ibland? När du arbetar ensam i huset?”

Maryam förstod inte varför.

”Ni vill det?”

”Jag tycker att det är vackert. Annorlunda.”

Hon sänkte blicken.

”Okej.”

Henrik log.

Han hade aldrig haft någon relation med en muslimsk kvinna. För honom var Maryam något främmande och lockande. Hennes religion, slöja och försiktiga sätt väckte en nyfikenhet som han varken försökte förstå eller särskilt gärna ville motstå.

Han intalade sig att det var oskyldigt.

Lite spänning i ett annars förutsägbart liv.

Maryam uppfattade situationen annorlunda.

Hon förstod inte riktigt varför hennes arbetsgivare ville bestämma hur hon skulle klä sig när ingen annan var där. Men hon ville behålla sitt arbete och var rädd att missförstå honom på grund av språket.

Ändå fanns där också något annat.

En värme i bröstet varje gång han talade direkt till henne.

Kapitel 4: Bara vi två

Hösten övergick långsamt i vinter.

Utanför herrgården föll snön över ekarnas nakna grenar. Inomhus brann brasorna, kristallkronorna lyste och doften av nybryggt kaffe spred sig genom salongerna.

Varje söndagsmorgon såg Maryam Henrik lämna herrgården för kyrkan.

Han bar mörk kostym, vit skjorta och slips. Innan han gick kontrollerade han alltid sin klocka i hallens stora spegel.

En söndag möttes de vid ytterdörren.

”Du arbetar idag också?” frågade han.

”Ja. Gäster kommer ikväll.”

”Du är mycket arbetsam.”

Hon log bakom slöjan.

”Tack, Henrik.”

Han stannade till.

Det var första gången hon hade sagt hans namn utan ”herr”.

Han tyckte om det.

”Och du, Maryam”, sade han och rättade till manschetten. ”När jag kommer tillbaka vill jag gärna ha kaffe i biblioteket.”

”Ja.”

”Bara vi två.”

Hon tittade upp.

Han gav henne ett litet leende innan han försvann genom dörren.

Hela förmiddagen tänkte hon på de sista orden.

Bara vi två.

Hon visste att det kunde betyda precis vad som helst.

Ändå upprepade hon dem tyst för sig själv medan hon bytte lakan och dammade gästrummens fönsterbrädor.

Kapitel 5: Kaffet i biblioteket

Henrik kom hem strax efter tolv.

Maryam serverade kaffet på en silverbricka med två små koppar.

Han hade tänt en brasa och satt i en av bibliotekets skinnfåtöljer.

”Sätt dig, Maryam.”

Hon tvekade.

”Jag arbetar.”

”Du kan sitta fem minuter.”

Hon satte sig försiktigt på kanten av stolen mitt emot.

Henrik betraktade henne.

”Saknar du ditt hemland?”

”Ja. Min mamma. Mina syskon.”

”Har du någon man?”

Frågan överraskade henne.

”Nej.”

”Ingen pojkvän heller?”

Hon skakade på huvudet.

”Nej, Henrik.”

Han lutade sig tillbaka.

”En vacker ung kvinna som du?”

Maryams hjärta slog fortare.

Hon förstod ordet vacker.

”Tack”, viskade hon.

Henrik tyckte om hennes reaktion. Det gjorde honom nästan pojkaktigt belåten att se hur lätt han kunde få henne att bli blyg.

Han visste att hon var ung, oerfaren i det svenska samhället och beroende av sitt arbete.

Men han tänkte sällan på vad hans uppmärksamhet kunde betyda för henne.

För honom var det en förströelse.

För Maryam började det bli något långt allvarligare.

Kapitel 6: Känslor som inte fick synas

Under de följande månaderna blev Henrik alltmer personlig.

Han frågade om hennes familj, vad hon tyckte om Sverige och hur hon hade lärt sig engelska. Han undervisade henne ibland i svenska ord medan hon serverade hans kvällskaffe.

Han kunde också be henne stanna kvar i rummet när hon egentligen hade avslutat sitt arbete.

Maryam började se fram emot dessa stunder.

Hon lärde sig hur han ville ha kaffet, vilka böcker han läste och hur han brukade lossa sin slips efter långa middagar.

Hon kände igen ljudet av hans steg på marmorgolvet.

När hans bil körde upp på gårdsplanen tittade hon automatiskt mot fönstret.

Hon började till och med oroa sig för hur hon såg ut innan han kom hem.

Det skrämde henne.

Hon bad sina böner som vanligt och försökte få ordning på sina tankar, men Henriks ansikte dök ständigt upp.

Ibland tänkte hon att han kanske också kände något.

Varför skulle han annars söka hennes sällskap?

Varför frågade han hur hon mådde?

Varför betraktade han henne så länge när de andra hade gått?

Men hon vågade aldrig fråga.

Och framför allt vågade hon aldrig berätta att hon hade blivit kär.

Kapitel 7: Ett ord som betydde för mycket

En fredagskväll höll Henrik middag för några affärsbekanta.

Maryam serverade tillsammans med två andra anställda. Herrarna diskuterade fastigheter, investeringar och politik medan kristallglasen fylldes på.

Henrik var sitt vanliga självsäkra jag.

Han skrattade högt och berättade historier från sina resor.

När Maryam kom fram med vinflaskan råkade hennes hand nudda hans.

Han såg upp mot henne.

Blicken var kort, men tillräckligt lång för att hon skulle känna hur kinderna hettade.

Senare samma kväll, när gästerna hade lämnat herrgården, fann hon honom ensam i salongen.

Han stod vid eldstaden med händerna i byxfickorna.

”Maryam.”

Hon stannade.

”Ja, Henrik?”

”Du var mycket fin ikväll.”

”Tack.”

Han gick några steg närmare.

”Du vet att jag tycker om dig, eller hur?”

Hon blev alldeles stilla.

”Tycker om?”

”Ja. Du är speciell.”

Det var ett enkelt ord.

Speciell.

Men för Maryam blev det något hon bar med sig resten av kvällen.

Henrik såg hur hennes ögon förändrades.

Han förstod att hon tog hans ord på större allvar än han hade tänkt sig.

Ändå lät han henne tro vad hon ville.

Han trivdes med att vara föremål för hennes beundran.

Kapitel 8: Drömmen om en framtid

Den natten kunde Maryam inte sova.

Hon låg i sin lilla personalbostad med mobilen bredvid kudden.

Hon hade tänkt skriva till sin mamma, men visste inte hur hon skulle förklara det som hände.

Hur berättade man att man hade blivit förälskad i en fyrtiofemårig svensk herrgårdsägare?

En man som tillhörde en annan religion, en annan generation och en värld så långt från hennes egen?

En man som dessutom var hennes arbetsgivare?

Hon föreställde sig ibland att han skulle ta hennes hand och säga att han ville lära känna henne på riktigt.

Att han inte brydde sig om hennes bristfälliga svenska eller hennes bakgrund.

Att han ville ha henne vid sin sida även när andra kunde se.

Men hittills hade hans mest personliga ord alltid kommit när de var ensamma.

Aldrig inför gästerna.

Aldrig inför de andra anställda.

Kapitel 9: Frågan hon inte vågade ställa

En kväll några dagar senare möttes de i herrgårdens långa korridor.

Henrik hade precis kommit från biblioteket.

”Maryam, kommer du in en stund?”

Hon såg på honom.

För första gången svarade hon inte genast.

”Jag måste gå hem snart.”

”Det tar bara några minuter.”

Hon stod kvar.

Henrik betraktade henne frågande.

”Är något fel?”

Hon sökte efter orden.

”Nej. Men … ibland jag inte förstår.”

”Vad förstår du inte?”

Hon sänkte blicken mot marmorgolvet.

Hon ville fråga vad hon betydde för honom.

Om han någonsin tänkte på henne när hon inte fanns i huset.

Om hans leenden betydde detsamma som de betydde för henne.

Men språket räckte inte till.

Och modet svek henne.

”Ingenting”, sade hon till slut. ”Jag bara trött.”

Henrik nickade.

”Då ska du vila. Vi ses imorgon.”

Han log och fortsatte genom korridoren.

Maryam blev stående kvar.

Hon hörde hur hans steg försvann bakom bibliotekets tunga dörr.

Sedan gick hon långsamt mot personalingången.

Utanför föll snön över herrgårdens upplysta fönster.

Nästa morgon skulle hon återvända, städa de stora salongerna och servera hans kaffe precis som vanligt.

Hon visste redan att hon skulle se fram emot att möta honom.

Och att hon skulle hata sig själv lite för det.

För Henrik var hon fortfarande en spännande hemlighet, något han kunde njuta av bakom herrgårdens stängda dörrar.

För Maryam hade han blivit mannen hon drömde om att dela sitt liv med.

Han ville ha ett äventyr.

Hon ville ha en framtid.

Del 2 – Herrgårdsägarens hemliga begär

Kapitel 10: När nyfikenheten blev farlig

Det hade gått nästan fyra månader sedan Maryam började arbeta på herrgården.

Henrik Falkenström hade upptäckt något hos sig själv som han aldrig tidigare hade behövt konfrontera.

Han var besatt av sin unga städerska.

Inte för att han älskade henne. Åtminstone inte enligt honom själv.

Det var något annat.

Nyfikenheten.

Henrik hade under sitt fyrtiofemåriga liv haft förhållanden med flera kvinnor. Han hade varit förlovad en gång, haft kortare romanser och deltagit i fler eleganta middagar än han kunde räkna.

Men Maryam var annorlunda.

Hon var tjugofyra år, muslim, bar svart ansiktsslöja och talade fortfarande svenska med stor osäkerhet.

Allt detta fascinerade honom.

Han undrade hur hon såg ut utan slöjan. Hur hon skulle reagera om han höll om henne. Om hon verkligen var så blyg som hon verkade.

Och framför allt hur det skulle kännas att komma henne nära.

Han hade aldrig varit intim med en muslimsk kvinna tidigare.

För Henrik hade tanken gradvis blivit en hemlig utmaning.

Han ville pröva.

Utforska.

Se hur hon var.

Men han hade inga planer på att gifta sig med henne eller presentera henne för sina vänner som sin partner.

Detta tänkte han naturligtvis aldrig berätta.

Maryam däremot hade börjat föreställa sig en framtid med honom.

Hon visste inte hur farligt olika deras förväntningar var.

Kapitel 11: En kväll utan tjänstefolk

En kylig torsdagskväll hade Henrik skickat hem kökspersonalen tidigare än vanligt.

Han hade inga gäster och ville äta middag ensam.

Maryam var den enda anställda som fortfarande befann sig på herrgården.

Hon hade avslutat städningen av övervåningen och var på väg att hämta sin kappa när Henrik dök upp i hallen.

Han bar mörka, vida kostymbyxor med högt placerad midja, en vit skjorta och en brunmönstrad slips. Runt halsen hängde hans karakteristiska sidenscarf.

Pilotglasögonen hade han lagt undan.

”Maryam.”

Hon vände sig om.

”Ja, Henrik?”

”Har du bråttom hem?”

”Nej. Inte mycket.”

Han log.

”Jag tänkte dricka lite te i salongen. Vill du göra mig sällskap?”

Hon tittade förvånat på honom.

”Jag?”

”Ja, du.”

”Men jag jobbar …”

”Du har slutat för idag. Du får gärna stanna som min gäst.”

Det sista ordet gjorde henne märkligt glad.

Gäst.

Inte städerska.

Inte servitris.

Gäst.

”Okej”, svarade hon.

Salongen badade i varmt ljus.

Brasan sprakade i den öppna spisen, och de tunga sammetsgardinerna var fördragna. På det lilla bordet stod en silverbricka med tekanna, porslinskoppar och några bakelser.

Henrik satte sig i den stora Chesterfieldsoffan.

Maryam valde en fåtölj mittemot.

Han betraktade henne en stund.

”Du behöver inte vara så rädd för mig.”

”Jag är inte rädd.”

”Är du säker?”

Hon nickade.

Henrik log.

”Kom och sitt här istället.”

Han klappade försiktigt på soffdynan bredvid sig.

Maryam tvekade.

Sedan reste hon sig och satte sig i andra änden av soffan.

Henrik skrattade lågt.

”Du håller ett ordentligt avstånd.”

Hon förstod inte alla orden, men uppfattade innebörden.

”Jag respekterar dig”, sade hon.

”Och jag respekterar dig.”

Det var vad han sade.

Men i sitt inre hade han redan börjat fundera på hur långt han kunde låta deras närhet utvecklas.

Kapitel 12: Hans blickar

De talade om hennes första månader i Sverige.

Henrik frågade om hon trivdes, om hon hade fått svenska vänner och om hon saknade sin familj.

Maryam svarade så gott hon kunde.

Ibland rättade han hennes svenska. Ibland skrattade de tillsammans när hon råkade använda fel ord.

För första gången kände hon sig nästan avslappnad i hans sällskap.

Sedan blev han tyst.

”Maryam, får jag fråga dig något personligt?”

”Ja.”

”Varför döljer du ditt ansikte?”

Hon funderade på hur hon skulle förklara.

”Min religion. Min tro. Jag känner mig bra så.”

Henrik nickade.

”Men hemma, när du är ensam, tar du av den?”

”Ja, såklart.”

”Jag förstår.”

Han tog en klunk te.

”Jag skulle gärna vilja se ditt ansikte någon gång.”

Maryam tittade på honom.

”Varför?”

Frågan överraskade Henrik.

Han hade förväntat sig ett blygt leende, inte en motfråga.

”För att jag är nyfiken på dig.”

Hon sänkte blicken.

”Du tycker om mig?”

Henrik dröjde med svaret.

”Ja, Maryam. Det gör jag.”

Hennes hjärta började slå snabbare.

”Mycket?”

Han log igen.

”Mer än du tror.”

Det var inte helt osant.

Men han visste att hon förmodligen tolkade orden annorlunda än han själv.

Och han gjorde ingenting för att rätta till missförståndet.

Kapitel 13: Den första beröringen

Några minuter senare reste sig Maryam för att lägga ytterligare ett vedträ på elden.

När hon böjde sig framför spisen gled hennes svarta ytterplagg åt sidan och avslöjade de mer åtsittande kläder hon bar under.

Henrik följde hennes rörelser med blicken.

Han hade tidigare lagt märke till hennes vältränade ben och smala midja, men nu blev han plötsligt medveten om hur länge han hade betraktat henne.

Maryam vände sig om.

Deras blickar möttes.

Han tittade inte bort.

Hon stannade upp.

”Henrik?”

”Ja?”

”Varför du tittar på mig så?”

Nu var det hans tur att bli överraskad.

Han reste sig långsamt.

”Därför att jag tycker att du är vacker.”

Maryam blev alldeles stilla.

Han stod några steg ifrån henne.

”Är det obehagligt att jag säger det?”

Hon skakade försiktigt på huvudet.

”Nej.”

Henrik sträckte fram handen, men stannade innan han rörde vid henne.

”Får jag?”

Maryam tittade på hans hand.

Sedan lade hon sin egen i den.

Hans fingrar slöt sig försiktigt kring hennes.

”Du har så små händer”, sade han.

Hon log bakom slöjan.

”Du har stora.”

Han skrattade.

Ett ögonblick stod de bara där, mitt i den stora salongen, med sina händer sammanflätade.

För Maryam kändes stunden nästan overklig.

Henrik, som alltid hade varit så självsäker, märkte att även han hade blivit ovanligt nervös.

Men hans nervositet hade en annan orsak.

Han var nära att få uppleva det han så länge hade fantiserat om.

Kapitel 14: Kyssen vid eldstaden

”Maryam”, sade han lågt.

”Ja?”

”Jag skulle vilja kyssa dig.”

Hon tittade upp mot honom.

Hennes ögon vidgades.

”Kyssa?”

Henrik nickade.

”Men bara om du också vill.”

Hon visste inte vad hon skulle säga.

Hon hade föreställt sig just denna stund så många gånger, men nu när den kom kändes allting annorlunda.

Henrik var hennes arbetsgivare.

En äldre man.

En protestantisk svensk herrgårdsägare vars liv inte liknade hennes eget.

Hon tänkte på sin tro, sin familj och allt hon hade lärt sig om kärlek.

Samtidigt ville hon komma honom nära.

”Om jag säger nej?” frågade hon.

Henrik såg allvarligt på henne.

”Då händer ingenting. Och det förändrar inte ditt arbete här.”

Maryam granskade hans ansikte, som om hon ville avgöra om hon kunde lita på svaret.

Sedan tog hon ett litet steg närmare.

”Jag vill”, viskade hon.

Henrik rörde försiktigt vid hennes kind genom tyget.

Hon lossade själv ansiktsslöjan, så att hennes ansikte blev synligt för honom för första gången.

Han blev tyst.

Maryam hade mörka ögon, mjuka ansiktsdrag och fylliga läppar.

Hon såg nervös ut.

”Är jag … fin?” frågade hon på sin bristfälliga svenska.

Henrik log.

”Mycket vacker.”

Sedan böjde han sig fram och kysste henne.

Först försiktigt.

Maryam stod stilla några sekunder innan hon lade händerna mot hans bröst och besvarade kyssen.

Henrik drog henne varsamt närmare.

Utanför fönstren föll snön.

Inne i salongen hördes bara brasans knastrande.

När de slutligen skildes åt vilade Maryam sin panna mot hans bröst.

Hon log.

Henrik strök henne över ryggen.

Och under ett kort ögonblick lät han sig nästan tro att det som hände mellan dem var enklare än det egentligen var.

Kapitel 15: Det han aldrig berättade

De satte sig åter i soffan.

Den här gången satt Maryam nära honom.

Henrik hade lagt armen om hennes axlar, och hon höll hans hand mellan sina.

”Henrik?”

”Ja?”

”Du gillar mig på riktigt?”

Han såg ned på henne.

”Varför frågar du?”

”För jag … jag gillar dig mycket.”

Han kände hur orden träffade honom.

Det var inte riktigt detta han hade tänkt sig.

Han hade velat flirta med henne, känna hennes närhet och stilla sin nyfikenhet.

Men Maryam talade med en uppriktighet som gjorde honom obekväm.

”Vi behöver inte tänka så mycket”, sade han.

”Vad betyder?”

”Att vi kan njuta av att vara tillsammans. Ta en dag i taget.”

Maryam försökte förstå.

”Du vill träffa mig igen? Så här?”

Henrik log.

”Ja, självklart.”

Hon lutade huvudet mot hans axel.

För henne var det nästan ett löfte.

För honom var det en möjlighet att fortsätta deras hemliga romans utan några förpliktelser.

Han visste att hon var förälskad.

Det hade blivit tydligt.

Ändå tänkte han inte berätta att han själv inte såg någon gemensam framtid.

Tvärtom började han föreställa sig fler kvällar när personalen hade gått hem.

Fler stunder vid eldstaden.

Fler hemliga kyssar.

Han var nyfiken på hur långt deras relation kunde utvecklas.

På hur Maryam skulle vara när hon äntligen vågade släppa sin försiktighet.

Och han intalade sig att det inte fanns någon anledning att förstöra stämningen med allvarliga samtal.

Kapitel 16: Söndagsmorgon

Tre dagar senare satt Henrik som vanligt i kyrkan.

Han bar sin mörkblå kostym, sin bästa slips och välputsade bruna läderskor.

Prästen predikade om sanning, ansvar och människans skyldighet att behandla sin nästa med respekt.

Henrik lyssnade med blicken riktad mot altaret.

Men tankarna vandrade.

Till Maryam.

Till hennes händer mot hans bröst.

Till hur hon hade sett på honom efter deras första kyss.

Han kunde fortfarande höra hennes röst.

Du gillar mig på riktigt?

Henrik rätade på ryggen.

Han betraktade sig själv som en hederlig man.

Han betalade sina anställda ordentligt, skänkte pengar till församlingen och värnade om familjens goda namn.

Men Maryam visste ingenting om det liv han tänkte fortsätta leva.

Hon visste inte att han aldrig hade tänkt introducera henne för släkten.

Att han inte såg henne som en framtida hustru.

Eller att det som för henne var början på kärlek för honom framför allt var ett hemligt äventyr.

När gudstjänsten var slut skakade han prästens hand och växlade några vänliga ord med de andra församlingsmedlemmarna.

Ingen anade någonting.

Senare samma eftermiddag, när han återvände till herrgården, stod Maryam i hallen.

Hon hade tagit på sig den svarta klädnad han tyckte så mycket om.

När hon såg honom lyste hennes ögon upp.

”Välkommen hem, Henrik.”

Han stannade framför henne.

”Tack, Maryam.”

Hon såg sig omkring för att försäkra sig om att ingen annan var där.

Sedan frågade hon försiktigt:

”Kan jag få en kram?”

Henrik log och öppnade armarna.

Hon gick genast fram till honom.

Han höll om henne medan hon vilade kinden mot hans bröst.

Maryam slöt ögonen.

Hon tänkte att hon kanske hade hittat den man hon skulle älska resten av sitt liv.

Henrik höll henne lite hårdare.

Han tyckte om känslan av att vara önskad.

Men inom sig visste han sanningen.

Han ville fortfarande bara pröva hur det var att vara med henne.

Och Maryam hade just börjat ge honom sitt hjärta.

Del 3 – Det förbjudna mellan två världar

Kapitel 17: En fråga om synd

Det var söndagskväll på herrgården.

Henrik Falkenström hade återvänt från gudstjänsten tidigare på dagen. Han satt nu i biblioteket, klädd i mörka, vida kostymbyxor, vit skjorta och en brun paisleymönstrad slips. Hans kavaj hängde över ryggstödet på en stol.

Elden sprakade i den öppna spisen och utanför de höga fönstren hade ett lätt snöfall börjat.

Maryam kom in med en silverbricka.

”Ditt te, Henrik.”

Han såg upp från boken han läste.

”Tack, min kära.”

Orden fick henne att le bakom slöjan.

Sedan deras första kyss hade något förändrats mellan dem.

Henrik hade blivit mer personlig. Han använde små smeknamn, strök henne ibland över handen och sökte hennes sällskap när de andra anställda hade lämnat herrgården.

Maryam hade samtidigt blivit alltmer förälskad.

Men hennes glädje blandades med en växande oro.

Hon ställde ned brickan.

”Henrik?”

”Ja?”

”Får jag fråga dig något?”

”Naturligtvis.”

Hon satte sig försiktigt i fåtöljen mittemot honom.

”Du går kyrka varje söndag?”

”Ja. Det har jag gjort nästan hela mitt liv.”

”Du tror mycket på Gud?”

Henrik log.

”Ja, Maryam. Jag är protestant. Min familj har varit det i många generationer.”

Hon nickade långsamt.

”Du är stolt över din religion?”

”Det är jag.”

Maryam tystnade.

Henrik lade ifrån sig boken.

”Varför undrar du?”

Hon betraktade lågorna i spisen.

”För jag är muslim.”

”Det vet jag.”

”Och du är kristen.”

”Det vet jag också.”

Hon såg upp mot honom.

”Men vi kysstes.”

Henrik log svagt.

”Ja, det gjorde vi.”

”Det är synd för mig, Henrik.”

Hans leende försvann en aning.

”Är det?”

Hon nickade.

”I min tro ska jag inte kyssa en man som inte är min make.”

”Men du ville kyssa mig?”

Maryam tittade ned på sina händer.

”Ja.”

”Då förstår jag inte riktigt problemet.”

Hon mötte hans blick.

”Du förstår inte. Jag vill, men min religion säger nej.”

Henrik betraktade henne länge.

Det var första gången hon så öppet talade om motsättningen mellan sin tro och sina känslor.

Och märkligt nog väckte det hans nyfikenhet ytterligare.

Kapitel 18: Den kristne herrgårdsägaren

Henrik reste sig och gick bort till fönstret.

”Du menar att du egentligen inte får vara tillsammans med mig?”

Maryam drog ett djupt andetag.

”En muslimsk kvinna ska enligt det jag har lärt mig inte gifta sig med en kristen man. Mannen måste vara muslim.”

Henrik vände sig om.

”Och om han inte vill bli muslim?”

Hon såg sorgset på honom.

”Då kan vi inte gifta oss enligt min tro.”

Han stoppade händerna i fickorna.

”Maryam, jag skulle aldrig byta religion för en kvinna.”

Hon nickade.

”Jag vet.”

”Min tro betyder mycket för mig. Jag är född och uppvuxen i Svenska kyrkans tradition. Min far och farfar var protestanter. Jag tänker inte låtsas vara något annat.”

”Jag förstår.”

Henrik kom tillbaka till soffan.

”Men man måste väl kunna tycka om varandra ändå?”

Maryam svarade inte genast.

Till sist sade hon:

”Henrik … det är något konstigt.”

”Vad då?”

Hon tog mod till sig.

”När jag tänker på att du är kristen …”

Hon stannade.

”Fortsätt.”

”Jag borde vara rädd. Jag borde inte vilja ha dig.”

Henrik satte sig långsamt.

”Men?”

Hon såg på honom med sina mörka ögon.

”Men jag gillar det.”

Han höjde ögonbrynen.

”Du gillar vad?”

Maryam blev generad men fortsatte.

”Att du är annorlunda. Att du är svensk. Att du går kyrka och jag går moské. Att du tror på Jesus och jag ber till Allah.”

”Du vet att muslimer också tror på Jesus som profet?”

Hon nickade.

”Ja. Men inte som du.”

Henrik log uppskattande.

”Nej, det är sant.”

Hon vred nervöst sina fingrar.

”Jag tänker ibland på en sak som jag inte borde tänka.”

Henrik lutade sig fram.

”Vad tänker du på, Maryam?”

Hon var tyst så länge att han nästan trodde att hon hade ångrat sig.

Sedan viskade hon:

”Att en kristen man tar mig som sin.”

Kapitel 19: Det hon aldrig vågat säga

Henrik betraktade henne.

”Vad menar du med det?”

Maryam rodnade under slöjan.

”Att du väljer mig.”

”Jag tycker ju om dig.”

”Nej, Henrik. Jag menar … på riktigt.”

Han sade ingenting.

Hon försökte finna de rätta svenska orden.

”Jag är muslimsk kvinna. Jag har alltid tänkt att min man ska vara muslim. Min mamma säger det. Min familj säger det.”

”Och nu?”

Hon drog in ett försiktigt andetag.

”Nu tänker jag på dig.”

Henrik kände en egendomlig tillfredsställelse.

Att denna unga kvinna, som tog sin religion så allvarligt, var beredd att ifrågasätta något så viktigt för hans skull gav honom en känsla av betydelse.

Och det fanns något lockande för honom i att vara mannen hon upplevde som förbjuden.

”Tycker du att det är spännande för att jag är kristen?” frågade han.

Maryam funderade.

”Inte bara. Jag tycker om dig. Men det känns … förbjudet.”

Hon stannade och skrattade nervöst.

”Och ibland gillar jag att tänka på det förbjudna.”

Henrik log.

”Det hade jag inte väntat mig att höra från dig.”

”Varför?”

”Du verkar så ordentlig. Så religiös.”

Hon såg nästan förolämpad ut.

”Jag är religiös, Henrik. Men jag är också kvinna. Jag har känslor.”

Han nickade.

”Det har du rätt i.”

”Du tror att jag inte tänker på kärlek för att jag har slöja?”

Frågan fick honom att tveka.

Det låg mer sanning i hennes ord än han ville erkänna.

Han hade faktiskt föreställt sig henne som någon mycket oskuldsfull och oerfaren, nästan som om hennes klädsel gjorde henne till en gåta han hade rätt att lösa.

”Nej”, svarade han. ”Det tror jag inte.”

Maryam lutade sig tillbaka.

”Ibland tror jag det.”

Henrik skrattade kort.

Men hon skrattade inte.

Kapitel 20: En farlig bekännelse

Det hade blivit sent.

Maryam hade egentligen slutat arbeta för nästan en timme sedan, men samtalet fortsatte.

Henrik satt nu bredvid henne på soffan.

”Maryam, om din familj fick veta att du kysst mig, vad skulle de säga?”

Hon såg ned.

”Mamma blir ledsen.”

”Och din pappa?”

”Han skulle bli mycket arg.”

”Bara för att jag är kristen?”

”Inte bara. För att vi inte är gifta. För att du är äldre. För att jag jobbar hos dig.”

Henrik nickade långsamt.

”Ja, det är förstås ganska många saker.”

Maryam tittade upp.

”Men jag tänker ibland …”

”Ja?”

”Tänk om jag inte bryr mig?”

Han såg frågande på henne.

”Inte bryr dig om vad?”

”Om vad andra säger. Om jag bara vill ha dig.”

Orden gjorde honom tyst.

Sedan fortsatte hon med en röst som nästan darrade.

”Jag tänker på hur det skulle vara om jag bodde här med dig. Inte som städerska. Som din kvinna.”

Henrik lade armen över soffans ryggstöd.

”Det är en ganska stor dröm, Maryam.”

”Jag vet.”

”Vi känner ju knappt varandra.”

Hon såg på honom.

”Jag känner dig varje dag. Jag vet vad du äter. När du sover. Vad du gillar. Jag vet hur du ser ut när du är glad och när du är arg.”

Henrik log.

”Det låter som om du känner mig bättre än jag känner mig själv.”

”Men du känner inte mig”, sade hon.

Han slutade le.

Maryam fortsatte:

”Du vet inte vad jag tycker om. Vad jag drömmer. Vad jag är rädd för.”

Henrik strök handen över hakan.

Han hade inget bra svar.

För det var sant.

Hans nyfikenhet hade framför allt handlat om det som gjorde henne annorlunda.

Inte om vem hon verkligen var.

Kapitel 21: När slöjan föll

Maryam reste sig från soffan.

Hon gick fram till det stora fönstret och betraktade snön som föll över herrgårdens trädgård.

Henrik följde efter.

”Är du ledsen?”

”Nej.”

”Du verkar fundersam.”

Hon vände sig om.

”Henrik, får jag fråga dig en sak?”

”Självklart.”

”Tycker du om mig för att jag är Maryam? Eller för att jag är muslimsk kvinna?”

Frågan träffade honom hårdare än han väntat sig.

Han svarade inte genast.

Maryam såg det.

”Du tycker det är spännande, eller hur?”

Han drog efter andan.

”Jag tycker att du är en intressant kvinna.”

”För att jag är förbjuden?”

Henrik försökte skämta bort situationen.

”Du har många frågor ikväll.”

”Jag vill veta.”

Han betraktade hennes ögon.

För första gången såg han att hennes svenska hade blivit tillräckligt bra för att ställa frågor han helst ville undvika.

”Du är annorlunda än kvinnor jag har träffat”, sade han till slut.

”Är det bra?”

”Ja.”

”Men du vill bara prova?”

Orden kom så oväntat att han ryckte till.

”Vad menar du?”

Maryam tog ett steg närmare.

”Du vill veta hur det är att kyssa en muslimsk kvinna?”

Henrik förblev tyst.

Hans tystnad blev ett slags svar.

Maryam såg ned.

”Jag tänkte det.”

Han tog försiktigt hennes hand.

”Maryam …”

”Men jag tycker om dig ändå.”

Hon såg upp.

”Det är det som är mitt problem.”

Kapitel 22: Hans söndagar och hennes böner

Henrik släppte inte hennes hand.

”Jag vill inte såra dig.”

”Men du kanske gör det.”

”Kanske.”

Hon nickade långsamt.

Sedan kom frågan som han hade fruktat.

”Henrik, kan en kristen man älska en muslimsk kvinna?”

Han såg på henne.

”Naturligtvis.”

”Kan han gifta sig med henne?”

”Ja. I Sverige finns det inget som hindrar det juridiskt.”

”Men skulle du?”

Han blev alldeles stilla.

Utanför fönstret fortsatte snön att falla.

Inne i biblioteket tickade den gamla väggklockan.

Henrik hade aldrig tänkt på Maryam som någon han kunde gifta sig med.

Han hade velat uppleva något nytt. En hemlig romans med en kvinna vars tro, klädsel och bakgrund fascinerade honom.

Och nu stod hon framför honom och talade om äktenskap.

”Maryam, jag kan inte lova dig något sådant.”

Hon slöt ögonen ett ögonblick.

”Jag förstår.”

”Vi kan väl bara ha det trevligt tillsammans?”

Maryam drog långsamt tillbaka handen.

”För dig är det trevligt.”

”Vad menar du?”

”För mig är det mycket mer.”

Henrik suckade.

”Jag har inte bett dig bli kär i mig.”

Orden kom hårdare än han hade tänkt sig.

Maryam ryggade till.

Han ångrade sig omedelbart.

”Förlåt. Det där lät fel.”

Men skadan var redan skedd.

Hon vände sig bort.

”Jag vet.”

Kapitel 23: En förbjuden önskan

Några minuter senare hade Maryam åter satt sig i soffan.

Henrik hade bett om ursäkt flera gånger.

Hon hade lyssnat utan att säga särskilt mycket.

Till sist bröt hon tystnaden.

”Vet du vad jag tänker när jag ber?”

Henrik skakade på huvudet.

”Jag ber Gud att hjälpa mig glömma dig.”

Det högg till i hans bröst.

”Gör du?”

”Ja.”

Hon såg honom rakt i ögonen.

”Men sedan kommer jag hit, och du säger mitt namn. Du ler mot mig. Och jag vill inte glömma.”

Henrik lutade sig närmare.

”Maryam …”

”Ibland tänker jag att det vore lättare om du inte var snäll mot mig.”

Han skrattade sorgset.

”Jag är inte alltid särskilt snäll.”

”Nej. Jag vet.”

Hon tog hans hand igen.

”Men jag gillar dig ändå.”

Henrik strök försiktigt hennes fingrar.

”Du är en märklig liten kvinna.”

Maryam log svagt.

”Du är en märklig gammal man.”

Han skrattade till.

”Gammal? Jag är bara fyrtiofem.”

”För mig gammal.”

De skrattade båda två.

Spänningen lättade för ett ögonblick.

Sedan blev Maryam allvarlig igen.

”Henrik, jag vill säga en sak.”

”Säg det.”

”Ibland tänker jag på att du tar mig i din famn och säger att jag är din. Att du inte gömmer mig. Att du är stolt över mig fast jag är muslim.”

Henrik betraktade henne länge.

”Och tanken på att jag är kristen gör det ännu mer spännande?”

Hon nickade försiktigt.

”Ja. För det är något jag alltid har fått höra att jag inte får vilja.”

Hon sänkte rösten.

”Men jag vill välja själv.”

Henrik förde hennes hand mot sina läppar och kysste den.

Maryam såg upp på honom.

”Du förstår?”

”Jag börjar förstå”, svarade han.

För ett ögonblick tyckte han sig se henne för första gången.

Inte som en gåtfull muslimsk kvinna han ville utforska.

Utan som Maryam, en ung människa som hade lämnat hela sitt tidigare liv bakom sig och nu stod inför ännu ett svårt val.

Men känslan var kortvarig.

Hans egen önskan om närhet fanns fortfarande där.

Och den var starkare än hans vilja att ta ansvar för vad han hade väckt hos henne.

Kapitel 24: Herrgårdens hemlighet

Klockan närmade sig midnatt.

Maryam hade tagit på sig ytterplagget för att gå hem.

Henrik följde henne till hallen.

Vid dörren stannade hon och vände sig om.

”Henrik?”

”Ja?”

”Om vi fortsätter … måste du vara ärlig mot mig.”

Han såg frågande ut.

”Om vad?”

”Om du bara vill ha mig en liten stund.”

Henrik blev tyst.

Maryam fortsatte:

”Jag kan inte lova att jag klarar det.”

Han närmade sig henne.

”Jag tycker väldigt mycket om dig.”

”Men du älskar mig inte?”

Henrik svarade inte.

Hon nickade långsamt.

”Det är okej. Jag ville bara veta.”

Hon öppnade dörren.

Men innan hon gick ut vände hon sig om en sista gång.

”Henrik, jag har en hemlighet också.”

”Jaså?”

Hon mötte hans blick.

”Jag tycker om att du är kristen. Jag tycker om att du är äldre. Jag tycker om att du kommer från en värld där jag inte hör hemma.”

Han betraktade henne uppmärksamt.

”Varför det?”

Maryam svarade stilla:

”För ibland drömmer jag om att du ska välja mig framför allt det där.”

Sedan gick hon.

Henrik stod ensam kvar i hallen.

Han tänkte på hennes ord länge.

För honom hade deras romans börjat som nyfikenhet. Något hemligt och spännande som aldrig behövde förändra hans liv.

Men nu hade Maryam börjat ställa frågor som han inte kunde besvara med ett leende eller en kyss.

Och när han några dagar senare skulle sitta i kyrkbänken och höra prästen tala om ärlighet, skulle han veta att hans största hemlighet inte längre bara handlade om en ung muslimsk kvinna.

Den handlade om att han hade låtit henne tro på en kärlek som han ännu inte var beredd att ge.

Maryam var beredd att utmana sin familjs förväntningar och sina egna religiösa gränser för hans skull.

Henrik var ännu inte ens beredd att låta sina vänner veta att hon fanns i hans liv.

Och ändå längtade de båda efter nästa gång de skulle få vara ensamma.

Del 4 – Oskulden, tron och den förbjudna gränsen

Kapitel 25: En fråga han inte kunde släppa

Det var en regnig fredagskväll på Falkenströms herrgård.

Henrik satt ensam i biblioteket, iklädd sin mörkgrå dubbelknäppta kostym. Hans mönstrade sidenscarf låg över fåtöljens armstöd och framför honom stod ett halvdrucket glas whisky.

Han hade tänkt på Maryam hela dagen.

Inte bara på hennes mörka ögon eller hur försiktigt hon hade besvarat hans första kyss.

Utan på hennes tro.

Hon var tjugofyra år gammal. En vuxen kvinna som aldrig hade haft en intim relation, något hon försiktigt hade antytt under deras senaste samtal.

Henrik hade först blivit förvånad.

Sedan nyfiken.

Under en middag många år tidigare hade en bekant berättat något om unga muslimska kvinnor. Bekanten hade påstått att vissa sparade sin oskuld till äktenskapet genom att avstå från vaginalt samlag men ändå hade analsex.

Henrik hade aldrig vetat om påståendet var sant.

Nu undrade han om Maryam hade hört talas om samma sak.

Och kanske, någonstans inom honom, undrade han om hennes religiösa gränser verkligen var så orubbliga som hon sade.

När Maryam kom in med kvällsteet såg han genast upp.

”Maryam, kan du sitta här en stund?”

Hon log med ögonen.

”Ja, Henrik.”

Han pekade på soffan.

”Jag vill prata med dig om något.”

Hon satte sig bredvid honom.

”Om vad?”

Henrik tvekade.

”Om din religion. Och om sådant som man kanske inte brukar tala om.”

Maryam betraktade honom nyfiket.

”Du har många frågor om islam.”

Han skrattade.

”Ja, det verkar så.”

”Okej. Fråga.”

Kapitel 26: Hennes oskuld

Henrik lade händerna i knät.

”Maryam, du sade tidigare att du aldrig har varit tillsammans med någon man.”

Hon nickade.

”Ja.”

”Menar du att du aldrig har haft ett förhållande?”

”Jag har aldrig haft samlag, Henrik.”

Hon uttalade orden långsamt, som om hon ville vara säker på att han förstod.

Henrik såg förvånad ut över hennes uppriktighet.

”Så du är oskuld?”

”Ja.”

”Är det för att du är muslim?”

Maryam tänkte efter.

”Ja, mycket därför. Jag har alltid lärt mig att intimitet tillhör äktenskapet. Att jag ska vänta tills jag har en man som älskar mig och vill gifta sig med mig.”

Henrik nickade.

”Har du aldrig velat göra något annat?”

Hon skrattade generat.

”Henrik! Jag är människa.”

Han log.

”Det förstår jag.”

”Jag kan känna saker. Jag kan bli kär. Jag kan vilja kyssa någon.”

Hon tittade menande på honom.

”Det vet du redan.”

Henrik skrattade till.

”Ja, det gör jag.”

Men sedan blev hon allvarlig.

”Min tro betyder mycket för mig. Jag har väntat i tjugofyra år. Inte för att någon låser in mig, utan för att jag har trott att det är rätt för mig.”

Henrik studerade hennes ansikte.

”Och nu när du tycker om mig?”

Hon sänkte blicken.

”Nu är det svårare.”

”För att jag är kristen?”

”Ja. Och för att du inte är min man.”

Hon tystnade innan hon tillade:

”Och kanske aldrig kommer bli det.”

Kapitel 27: Den förbjudna vägen

Henrik lutade sig tillbaka.

Det hade blivit dags att ställa frågan han burit på.

”Maryam, jag har hört något. Men jag vet inte om det stämmer.”

”Vad?”

Han harklade sig.

”Jag har hört att vissa muslimska kvinnor som vill bevara sin oskuld inför äktenskapet undviker vaginalt samlag men istället har analt samlag.”

Maryam tittade upp på honom.

Hon verkade först överraskad.

”Vem har sagt det?”

”En bekant för länge sedan.”

Hon var tyst en stund.

”Ja, jag har hört om sådant.”

Henrik lutade sig fram.

”Så det förekommer?”

”Ja, bland vissa människor. Men du får inte tro att alla muslimska kvinnor gör så.”

”Nej, naturligtvis inte.”

Maryam betraktade honom misstänksamt.

”Varför vill du veta?”

”Jag är nyfiken på hur människor tänker kring sina religiösa regler.”

Hon drog ett djupt andetag.

”Jag ska berätta något.”

Henrik lyssnade uppmärksamt.

”Jag hade några väninnor innan jag kom till Sverige. Vi pratade ibland om pojkvänner, giftermål och sådant.”

”Ja?”

”Två av dem hade pojkvänner som de älskade. De ville vara nära dem, men de var väldigt rädda för att inte längre betraktas som oskulder när de gifte sig.”

Henrik nickade.

”Och vad gjorde de?”

Maryam tvekade, men bestämde sig för att fortsätta.

”De berättade att de hade haft analt samlag med sina pojkvänner men aldrig vaginalt. De trodde att de på det sättet kunde bevara det som deras familjer förväntade sig inför äktenskapet.”

Henrik höjde ögonbrynen.

”Så de ansåg fortfarande att de var oskulder?”

”Ja, i den betydelsen att de aldrig hade haft vaginalt samlag. Men jag tycker att det är mer komplicerat än så.”

”Hur menar du?”

”Att vara oskuld är inte något man kan bevisa genom att undersöka en kvinnas kropp. Och när det gäller min religion blir inte allt tillåtet bara för att man väljer ett annat sätt att ha samlag.”

Henrik funderade.

”Så du skulle inte se det som en tillåten lösning?”

Maryam skakade bestämt på huvudet.

”Nej. Inte för mig. Jag försöker följa min tro, inte bara undvika att människor får veta vad jag gör.”

Hon såg honom rakt i ögonen.

”Men jag dömer inte mina väninnor. Jag vet hur svårt de hade det med sina känslor.”

Henrik nickade långsamt.

Han hade väntat sig ett annat svar.

Kanske en antydan om att Maryam själv var beredd att leta efter undantag.

Istället hade hon förklarat en princip.

Och det gjorde henne på något sätt ännu mer fascinerande för honom.

Kapitel 28: Herrgårdsägarens avsikter

”Henrik?”

”Ja?”

”Nu vill jag fråga dig något.”

Han log.

”Då är det din tur.”

Hon drog försiktigt den svarta slöjan rätt över axlarna.

”När du frågar om min oskuld … varför är det så intressant för dig?”

Henrik svarade inte genast.

”För att det är ovanligt i mitt liv”, sade han till slut.

”Vad är ovanligt?”

”Att träffa en kvinna som har valt att vänta så länge.”

Maryam såg på honom.

”Tycker du bättre om mig för att jag är oskuld?”

Frågan överrumplade honom.

Han hade tänkt på hennes oskuld som ännu ett inslag i det som gjorde henne annorlunda.

Något han aldrig tidigare hade upplevt tillsammans med en kvinna.

Han ville veta hur hon skulle vara i en relation, hur hennes försiktighet skulle förändras om hon kände sig trygg med honom.

Men när Maryam ställde frågan rakt ut kände han plötsligt hur själviska hans tankar kunde låta.

”Jag tycker om mycket hos dig”, svarade han.

”Men det är inte det jag frågar.”

Henrik log besvärat.

Maryams svenska var fortfarande bristfällig, men hon hade blivit skicklig på att förstå när han undvek en fråga.

”Ja”, erkände han till slut. ”Jag tycker att det är speciellt.”

Maryam nickade långsamt.

”Och om jag inte var oskuld?”

Han såg förvånat på henne.

”Vad menar du?”

”Om jag hade varit med tre män före dig. Skulle du fortfarande vilja kyssa mig?”

Henrik blev tyst.

Han insåg att han inte kunde ge ett enkelt svar utan att avslöja något av den märkliga fascination han hade utvecklat.

Maryam såg hans tvekan.

”Du tycker om att jag är något nytt för dig”, sade hon.

Henrik drog efter andan.

”Jag tycker om dig, Maryam.”

”Men jag är inte en sak du ska prova.”

Orden föll stilla mellan dem.

Henrik såg på henne.

Det var första gången hon hade sagt något så bestämt.

Kapitel 29: Den förbjudna längtan

Utanför slog regnet mot bibliotekets höga fönster.

Maryam reste sig och gick fram till eldstaden.

Henrik följde efter en stund.

”Jag ville inte göra dig ledsen.”

”Jag är inte ledsen.”

”Vad är du då?”

Hon tänkte länge.

”Förvirrad.”

Henrik ställde sig bredvid henne.

”Över mig?”

Hon nickade.

”Över dig. Över mig själv. Över min religion.”

Hon såg mot lågorna.

”Jag har alltid tänkt att jag ska gifta mig med en muslimsk man. Att vi ska be tillsammans, kanske få barn. Att min mamma ska vara glad.”

Henrik lyssnade.

”Men nu tänker jag ibland på hur det skulle vara att vara gift med dig.”

Han vände huvudet mot henne.

”Med mig?”

”Ja.”

”Fast jag är kristen?”

Maryam log sorgset.

”Det är just det, Henrik. Ibland gillar jag att du är kristen.”

”Varför?”

Hon tvekade.

”För att du är från en annan värld. Du har ditt kors och din kyrka. Jag har mina böner och min slöja.”

Hon tog ett litet steg närmare honom.

”När du håller om mig känns det ibland som att jag gör något jag inte borde.”

Henrik såg på henne.

”Och det tycker du om?”

Hon sänkte rösten.

”Jag tycker om att vara nära dig. Och kanske gör känslan av att det är förbjudet allt starkare.”

Sedan tillade hon snabbt:

”Men jag vill inte att det bara ska handla om det.”

”Vad vill du då?”

”Jag vill att du ska välja mig.”

Henrik lade försiktigt sin hand över hennes.

”Maryam …”

”Inte för att jag är muslim. Inte för att jag är oskuld. Inte för att du aldrig har varit med någon som mig.”

Hon höjde blicken.

”Bara för att jag är jag.”

Henrik kände hur något drog ihop sig i bröstet.

Den enkla meningen var svårare att möta än alla hennes frågor om religion.

Kapitel 30: En kyss och ett villkor

De stod kvar framför eldstaden.

Henrik strök henne försiktigt över handen.

”Får jag kyssa dig?”

Maryam såg upp på honom.

”Du frågar alltid när vi är ensamma.”

Han log svagt.

”Borde jag inte fråga?”

”Jo. Men ibland undrar jag varför du aldrig håller min hand när andra ser.”

Henrik tystnade.

Maryam fortsatte:

”Du vill ha mig här inne. I biblioteket. I salongen. När ingen ser.”

”Det är komplicerat.”

”För att jag jobbar här?”

”Bland annat.”

”Eller för att jag är muslim?”

”Nej, Maryam.”

Hon betraktade honom noggrant.

”Skäms du för mig?”

”Nej.”

”Då varför?”

Henrik kunde inte längre le bort hennes frågor.

Han tog ett steg tillbaka.

”Jag har inte tänkt så långt som du.”

Hon nickade.

”Det vet jag.”

Han sträckte fram handen igen.

”Jag vill inte att du ska tro att jag tänker tvinga dig till något. Inte heller att du måste göra något för att behålla ditt arbete.”

Maryam såg på honom länge.

”Bra.”

Hon närmade sig honom på eget initiativ.

”Men jag vill kyssa dig.”

Henrik log försiktigt.

Hon lossade sin ansiktsslöja och lade den på armstödet till fåtöljen.

Sedan ställde hon sig på tå och kysste honom.

Kyssen var längre än deras första, men när Henrik ville hålla kvar henne lade Maryam handen mot hans bröst.

Han stannade omedelbart.

”Vad är det?”

”Jag vill inte gå längre ikväll.”

Henrik nickade.

”Då gör vi inte det.”

Hon log.

”Jag tycker om när du lyssnar på mig.”

”Det borde jag göra oftare.”

”Ja”, svarade hon.

De skrattade båda två.

Men Henrik hade förstått att Maryam inte längre skulle låta honom styra deras hemliga relation utan att själv ställa krav.

Kapitel 31: Söndagens bekännelse

Två dagar senare satt Henrik åter i kyrkan.

Den gamla kyrkobyggnaden var nästan fullsatt. Solen föll genom de blyinfattade fönstren och prästens röst ekade mellan stenpelarna.

Predikan handlade om ärlighet.

Om hur lätt människor kunde rättfärdiga sitt eget beteende när deras önskningar blev starkare än deras principer.

Henrik stirrade mot altaret.

Han tänkte på Maryam.

På hennes oskuld.

På deras samtal om religion och förbjudna relationer.

Och framför allt på hennes ord:

Jag är inte en sak du ska prova.

Han hade först tyckt att tanken på deras olika religioner var spännande.

Han hade föreställt sig en hemlig romans med en kvinna som var så annorlunda från dem han tidigare hade träffat.

Men nu hade Maryam gjort klart att hon inte tänkte behandla sina känslor som en lek.

Henrik hade fortfarande ingen avsikt att gifta sig med henne.

Han ville fortfarande uppleva närheten och det hemliga äventyret.

Men han hade börjat förstå hur mycket hon riskerade att förlora.

När gudstjänsten var slut hälsade han på prästen och några gamla bekanta.

En av kvinnorna i församlingen frågade skämtsamt:

”Nå, Henrik, när ska du hitta en ordentlig kvinna att dela den stora herrgården med?”

Han skrattade.

”Det får framtiden utvisa.”

Men när han satte sig i sin bil och körde genom alléerna hemåt var det bara en kvinna han tänkte på.

Maryam.

Kapitel 32: Hennes hemliga beslut

Samma eftermiddag satt Maryam i sin lilla bostad och talade med en väninna i telefon.

”Har du träffat någon?” frågade väninnan.

Maryam tvekade.

”Kanske.”

”Är han muslim?”

Hon blev tyst.

”Maryam?”

”Nej.”

”Vad är han då?”

”Kristen.”

Väninnan drog häftigt efter andan.

”Är du allvarlig?”

”Ja.”

”Men Maryam …”

”Jag vet.”

”Är du kär?”

Maryam tittade ut genom fönstret.

Hon tänkte på Henriks ansikte när han log, hur han brukade stå framför eldstaden och hur trygg hon ibland kunde känna sig i hans armar.

”Ja”, viskade hon.

”Vet han det?”

”Jag tror det.”

”Älskar han dig?”

Maryam svarade inte.

Väninnan blev tyst i andra änden.

Sedan sade hon:

”Var försiktig. Det spelar ingen roll att han är kristen eller att du är muslim. Det viktiga är att han respekterar dig och vill samma sak som du.”

Maryam slöt ögonen.

”Jag vet.”

”Och din oskuld? Dina gränser?”

”Jag tänker inte ge upp dem bara för att han vill.”

”Bra.”

När samtalet var slut satt Maryam kvar länge med mobilen i handen.

Hon hade fattat ett beslut.

Nästa gång Henrik sökte hennes närhet skulle hon inte nöja sig med smickrande ord.

Hon skulle fråga vad han egentligen ville.

Inte vad han ville göra med henne.

Utan vad han ville att de skulle vara för varandra.

Den kvällen körde Henriks bil åter in på gårdsplanen.

Maryam såg strålkastarna genom herrgårdens stora fönster.

Hon kände den välbekanta värmen i magen.

Men denna gång blandades den med något nytt.

Beslutsamhet.

Hon älskade honom.

Hon längtade efter hans uppmärksamhet.

Hon tyckte fortfarande att deras skilda religioner gjorde förhållandet både komplicerat och lockande.

Men hon tänkte inte låta sin tro, sin oskuld eller sin förälskelse bli föremål för någon annans experiment.

När Henrik öppnade ytterdörren stod hon i hallen.

”God kväll, Maryam.”

”God kväll, Henrik.”

Han log.

”Du ser väldigt vacker ut idag.”

Hon besvarade hans leende.

”Tack.”

Sedan tog hon ett steg närmare.

”Henrik, ikväll behöver vi prata.”

Han stannade upp.

”Om vad?”

Maryam mötte hans blick.

”Om vad jag är för dig. För jag vill inte längre vara din hemlighet.”

För första gången sedan hon kommit till herrgården var det Henrik som inte visste vad han skulle svara.

Del 5 – Hennes förbjudna erbjudande

Kapitel 33: Tankarna som inte ville försvinna

Det hade gått en vecka sedan Maryam och Henrik samtalat om hennes oskuld och de väninnor som hade valt att ha analsex för att undvika vaginalt samlag före äktenskapet.

Maryam hade inte kunnat sluta tänka på samtalet.

Hon var fortfarande oskuld. Det var viktigt för henne att bevara sina religiösa principer, även om hon hade börjat ifrågasätta vissa av dem.

Men hennes känslor för Henrik växte för varje dag.

När han gick förbi henne i korridoren kände hon hur hjärtat slog snabbare. När han talade till henne med sin djupa, lugna röst önskade hon att samtalet aldrig skulle ta slut.

Hon längtade efter att få hålla om honom utan att behöva oroa sig för vem som kunde se dem.

Och ibland föreställde hon sig en större fysisk närhet.

Det skrämde henne.

Hon tänkte på vad hennes väninnor hade berättat. Hur de hade försökt förena sina önskningar med förväntningarna om att bevara sin vaginala oskuld.

Maryam visste att en annan form av samlag inte automatiskt gjorde handlingen tillåten enligt hennes religiösa övertygelse.

Ändå började hon överväga samma väg.

Inte för att hon hade slutat tro på Gud.

Utan för att hon hade blivit så förälskad i Henrik att hon inte längre visste hur hon skulle hantera sina känslor.

Till slut bestämde hon sig för att berätta.

Kapitel 34: Ett samtal bakom stängda dörrar

Det var lördagskväll.

Herrgården låg tyst och upplyst av kristallkronor och vägglampor. Henrik satt i biblioteket med en bok när Maryam knackade på dörren.

”Kom in.”

Hon steg in, klädd i sin långa svarta klädnad.

”Henrik, kan vi prata?”

Han lade genast undan boken.

”Naturligtvis, Maryam.”

Hon satte sig bredvid honom i soffan.

”Jag har tänkt mycket på vad vi pratade om.”

”Om religionen?”

Hon nickade.

”Och om min oskuld.”

Henrik blev uppmärksam.

”Vad har du tänkt?”

Maryam drog ett djupt andetag.

”Du kommer ihåg det jag berättade om mina väninnor?”

”Ja.”

”Att några av dem hade analsex med sina pojkvänner men sparade vaginalt samlag tills de gifte sig.”

Henrik nickade långsamt.

”Jag minns.”

Hon tittade på sina händer.

”Jag har tänkt på det också.”

Han satt alldeles stilla.

”Menar du för din egen del?”

”Ja.”

Det blev tyst.

Maryam fortsatte med låg röst:

”Jag vill fortfarande vänta med vaginalt samlag tills jag är gift. Men jag har börjat tänka att jag kanske kan vara nära dig på det andra sättet.”

Henrik tittade förvånat på henne.

Han hade inte väntat sig att hon själv skulle ta upp ämnet.

”Maryam, är du säker på att det är vad du vill?”

Hon skakade på huvudet.

”Nej. Inte helt säker. Men jag tänker på det.”

”Varför?”

Hon mötte hans blick.

”För att jag längtar efter dig, Henrik.”

Han svalde.

”Jag vill inte bara kyssa dig och sedan gå hem varje kväll”, fortsatte hon. ”Jag vill känna att vi är nära varandra. Men jag är rädd för att göra något jag sedan ångrar.”

Henrik lade försiktigt sin hand över hennes.

”Det är ett stort beslut.”

”Jag vet.”

”Och du behöver inte fatta det ikväll.”

Maryam betraktade honom.

”Men skulle du vilja?”

Han svarade inte genast.

Sanningen var att hennes erbjudande väckte precis den nyfikenhet han hade försökt dölja.

Han hade länge undrat hur det skulle vara att ha en intim relation med henne.

Nu satt hon själv framför honom och talade om möjligheten.

”Ja”, erkände han till slut. ”Jag känner en stark attraktion till dig.”

Maryams ögon mjuknade.

Men han fortsatte:

”Fast jag vill inte att du gör det bara för att behålla mitt intresse.”

Hon såg ned.

”Det är svårt att veta skillnaden när man är kär.”

Kapitel 35: Hans hemliga tankar

Henrik reste sig och gick fram till eldstaden.

Hans tankar var motsägelsefulla.

En del av honom kände sig smickrad. Maryam, som tidigare hade varit så försiktig, övervägde nu att gå emot sina egna religiösa gränser för att få vara närmare honom.

Men han förstod också något obehagligt.

Hon talade om en framtid med honom.

Han tänkte fortfarande på en hemlig romans.

Hon drömde om att bli hans kvinna på riktigt.

Han drömde om att upptäcka hur det skulle vara att vara med henne.

Och om han lät hennes känslor föra relationen vidare utan att säga sanningen skulle han medvetet riskera att såra henne.

”Henrik?”

Han vände sig om.

”Ja?”

”Tycker du att jag är konstig?”

”Nej, Maryam.”

”För att jag är muslim men tänker sådana saker?”

”Nej. Du har samma rätt till dina känslor som alla andra.”

Hon log försiktigt.

”Jag har aldrig sagt sådana saker till en man tidigare.”

”Det förstår jag.”

”Men med dig vill jag vara ärlig.”

Henrik gick tillbaka till soffan.

”Då måste jag också vara ärlig.”

Maryams leende försvann långsamt.

”Vad menar du?”

Han satte sig.

”Jag tycker mycket om dig. Jag vill vara nära dig. Men jag kan inte lova att vi kommer att gifta oss eller leva tillsammans.”

Hon blev tyst.

”Du vill bara ha mig för en stund?”

Henrik tittade på henne.

”Jag vet inte hur länge det här kan fortsätta.”

Maryam blinkade snabbt för att hålla tillbaka tårarna.

”Men jag vill inte vara bara en upplevelse för dig.”

”Det förstår jag.”

”Gör du verkligen det?”

Han hade inget enkelt svar.

Kapitel 36: Hennes villkor

Maryam satt tyst en lång stund.

Sedan tog hon hans hand.

”Henrik, jag vill säga något.”

”Jag lyssnar.”

”Om jag någon gång väljer att vara intim med dig, vill jag att det är för att jag själv verkligen vill. Inte för att du är min chef. Inte för att jag tror att jag måste.”

Henrik nickade allvarligt.

”Det håller jag med om.”

”Och jag vill inte att du lovar kärlek bara för att jag ska säga ja.”

Den meningen fick honom att sänka blicken.

”Det vore fel av mig.”

”Ja.”

Hon förde handen till sin ansiktsslöja och rättade till den.

”Men du ska veta en sak.”

”Vad?”

”När jag tänker på dig tänker jag inte på en hemlig kväll.”

Han såg på henne.

”Jag tänker på att vakna i samma hus som du. Att äta frukost med dig. Att du kommer hem från kyrkan och jag väntar på dig.”

Hon log sorgset.

”Jag tänker på att du ska vara min man, Henrik.”

Han betraktade henne länge.

Det var vackra ord.

Men också ord som skrämde honom, eftersom han visste att han inte kunde besvara dem med samma uppriktighet.

Maryam reste sig.

”Jag ska gå hem nu.”

Henrik ställde sig upp.

”Maryam?”

Hon vände sig om.

”Ja?”

”Jag är glad att du berättade.”

Hon nickade.

”Jag också.”

Sedan tillade hon:

”Men jag har inte bestämt mig. Jag behöver tänka och be.”

”Ta den tid du behöver.”

Maryam närmade sig honom och gav honom en lång omfamning.

Han höll om henne.

Under några ögonblick kände hon sig trygg, nästan som om de redan var ett par.

Men när hon släppte honom visste hon att inget löfte hade givits.

Kapitel 37: Två olika hemligheter

Senare samma natt satt Henrik ensam framför eldstaden.

Han tänkte tillbaka på deras samtal.

Maryam hade frivilligt berättat om något mycket personligt. Om sin oskuld, sin tro och om möjligheten att välja en form av sexuell närhet som hon tidigare aldrig hade tänkt sig.

Han kunde inte förneka att tanken lockade honom.

Men han hade också sett hur allvarligt hon tog relationen.

Hon övervägde att förändra sina gränser.

Han övervägde fortfarande bara att fortsätta sitt äventyr.

Henrik tog en klunk whisky.

Han hade alltid sett sig själv som en gentleman, en man med principer och självbehärskning.

Ändå hade han låtit deras relation utvecklas under omständigheter där han hade nästan all makt: herrgården var hans, arbetet var hennes och det var han som bestämde när de kunde träffas ensamma.

Han tänkte på söndagens kommande gudstjänst.

Vad skulle prästen säga om han kände till hans tankar?

Henrik satte ned glaset.

Samtidigt låg Maryam vaken i sin lilla personalbostad.

Hon tänkte på samma samtal.

Men hennes frågor var andra.

Skulle Henrik fortfarande tycka om henne om hon bestämde sig för att vänta?

Skulle han vilja lära känna henne även utan fysisk närhet?

Och om hon en dag gick längre än hon tidigare hade vågat – skulle han då stanna kvar?

Hon visste inte.

Men hon visste en sak.

Hennes längtan efter Henrik hade blivit så stark att hon inte längre kunde låtsas att det bara handlade om några oskyldiga kyssar.

Henrik längtade efter det han ännu inte hade upplevt. Maryam längtade efter en man som skulle älska henne även om hon valde att inte ge honom det.

Och det var den skillnaden som snart skulle avgöra vad som hände mellan dem.

Del 6 – Natten då gränsen flyttades

Kapitel 38: Maryams beslut

Det var lördagskväll på herrgården. Utanför fönstren föll ett stilla regn och i Henriks sovrum brann en brasa.

Maryam hade avslutat sitt arbete flera timmar tidigare, men denna kväll hade hon valt att stanna.

Henrik stod vid fönstret, klädd i sina vida kostymbyxor och en vit skjorta med uppkavlade ärmar.

”Henrik”, sade hon försiktigt.

Han vände sig om.

”Ja, min kära?”

”Jag har pratat med min väninna.”

”Om vad?”

Maryam satte sig på den stora sammetsklädda fåtöljen.

”Om det vi pratade om tidigare. Om att vara nära varandra, men ändå vänta med vaginalt samlag.”

Henrik blev allvarlig.

”Vad sade hon?”

”Hon berättade hur hon hade gjort med sin pojkvän. Hon sade bland annat att de hade använt mycket olja.”

Henrik satte sig mitt emot henne.

”Maryam, sådana råd behöver inte vara säkra. Vi ska inte göra något bara för att någon annan har gjort det.”

Hon nickade.

”Jag vet. Jag har tänkt mycket.”

”Och vad har du kommit fram till?”

Maryam mötte hans blick.

”Att jag vill vara nära dig. Men jag vill kunna säga stopp. Och jag vill att du respekterar mig.”

”Det gör jag.”

”Även om jag ändrar mig?”

”Även då.”

Hon log svagt.

”Bra.”

Sedan tog hon hans hand.

”Henrik, jag är fortfarande muslim. Jag tänker inte låtsas att min religion inte betyder något för mig. Men jag har också egna känslor.”

Han strök försiktigt hennes hand.

”Jag förstår.”

”Och ikväll vill jag själv bestämma.”

Kapitel 39: Den första natten

Henrik hade länge fantiserat om att komma Maryam nära. Han hade betraktat deras religiösa och kulturella skillnader som något spännande, nästan som ett äventyr.

Men nu när hon satt framför honom var situationen annorlunda.

Hon var inte längre en gåta.

Hon var en kvinna som hade börjat älska honom.

”Maryam”, sade han, ”jag måste erkänna en sak.”

”Vad?”

”I början var jag väldigt nyfiken på dig. På din slöja, din religion och på att du levde annorlunda än kvinnorna jag tidigare träffat.”

Hon nickade långsamt.

”Jag vet.”

”Det var inte särskilt rättvist mot dig.”

”Nej.”

Henrik såg förvånat på hennes raka svar.

Maryam fortsatte:

”Men jag är inte här för att visa dig hur en muslimsk kvinna är. Jag är här för att jag tycker om dig.”

Han kysste hennes hand.

”Det vet jag nu.”

Hon flyttade sig närmare honom.

”Då får du kyssa mig.”

Henrik log och lutade sig fram.

Deras kyss var lång och öm.

För första gången behövde Maryam inte känna att hon måste gömma sin förälskelse bakom ett artigt leende eller en hastig blick.

Senare den kvällen gick de tillsammans till sovrummet.

De talade öppet om sina gränser och om den intimitet Maryam tidigare hade beskrivit. De var överens om att hon fick ändra sig när som helst.

Vad som sedan hände stannade bakom sovrummets stängda dörrar.

Det blev en natt av ömsesidig närhet och glädje, en natt som båda länge hade längtat efter, även om de hade längtat av olika skäl.

Kapitel 40: Morgonen efter

Solen hade knappt stigit över herrgårdens tak när Maryam vaknade.

Hon låg under det stora vita täcket och betraktade Henrik som sov bredvid henne.

Hans kortsnaggade hår och avslappnade ansikte fick honom att se yngre ut.

Hon log.

Under natten hade de kommit varandra närmare än någonsin tidigare.

Maryam kände både glädje och en märklig osäkerhet. Hon hade själv valt det som hänt, och hon var glad över den närhet de hade delat. Men hon visste också att hennes val väckte frågor om hennes tro och hennes framtid.

Henrik öppnade ögonen.

”God morgon, Maryam.”

”God morgon.”

Han log sömnigt.

”Hur mår du?”

”Bra.”

”Är du säker?”

Hon nickade.

”Ja. Men jag tänker mycket.”

”På vad?”

”På oss.”

Henrik blev tyst.

Maryam lade huvudet mot kudden.

”Henrik, för mig betyder natten mycket.”

”Det förstår jag.”

”Jag vill inte att du tror att allt nu är enkelt för mig.”

Han vände sig mot henne.

”Det tror jag inte.”

Hon betraktade honom länge.

”Och jag vill inte att du tänker att du nu har fått prova en muslimsk kvinna och sedan är färdig.”

Orden träffade honom.

Han hade själv tänkt liknande tankar under de första månaderna.

Men att höra Maryam uttrycka dem gjorde honom obekväm.

”Du är mer än en upplevelse, Maryam”, sade han.

”Då måste du visa det.”

Kapitel 41: Ett förändrat förhållande

När Henrik senare gick ned till matsalen satt Maryam redan vid frukostbordet.

Hon hade åter tagit på sig sin svarta slöja.

På bordet stod kaffe, rostat bröd och en liten vas med vita rosor.

Henrik stannade i dörröppningen.

”God morgon igen.”

Hon tittade upp.

”God morgon, herr Falkenström.”

Han skrattade.

”Är vi tillbaka till herr Falkenström nu?”

Hon log med ögonen.

”Du är herrgårdsägaren.”

”Och du?”

Hon tänkte en stund.

”Jag vet inte längre.”

Henrik satte sig mittemot henne.

Han förstod plötsligt vad hon menade.

Hon arbetade fortfarande för honom. Hon var fortfarande anställd på hans herrgård.

Men deras relation hade förändrats.

Maryam tog en klunk te.

”Henrik?”

”Ja?”

”Idag ska jag be. Jag behöver tänka på min tro och vad jag har valt.”

Han nickade.

”Det respekterar jag.”

”Och du ska till kyrkan imorgon?”

”Ja, som vanligt.”

Hon log svagt.

”Två olika religioner.”

”Ja.”

”Men samma frukostbord.”

Henrik kunde inte låta bli att le.

Maryam tittade sedan allvarligt på honom.

”Jag vill fortsätta lära känna dig. Men jag behöver veta att du också vill lära känna mig, inte bara vara nära mig när ingen annan ser.”

Henrik såg på henne länge.

För första gången kändes det som om hon hade ställt en fråga han inte kunde skjuta framför sig.

Han hade fått uppleva den närhet han så länge hade varit nyfiken på.

Men Maryam ville något mer.

Hon ville bli vald.

Och Henrik började förstå att det var betydligt svårare än att förföra någon.

Del 7 – En hemlig överenskommelse

Kapitel 42: Maryams nya inställning

Det hade gått några dagar sedan Maryam och Henrik tillbringat sin första natt tillsammans.

Maryam hade funderat mycket på det som hänt. Den första gången de hade haft analsex hade gjort ont, något hon inte riktigt hade varit beredd på. Ändå mindes hon också hur mycket hon hade uppskattat deras närhet och förtroendet de delat.

Hon hade tidigare drömt om äktenskap, om att bli herrgårdsägarens hustru och om ett liv tillsammans.

Men nu började hon se deras relation annorlunda.

Hon var fortfarande förälskad i Henrik, men hon hade förstått att han inte sökte en hustru.

Han ville ha en hemlig, fysisk relation.

Och till sin egen förvåning upptäckte Maryam att hon kanske kunde acceptera just det.

Inte för att hon hade slutat vara muslim.

Inte heller för att hon ville överge alla sina tidigare principer.

Utan för att hon själv hade upptäckt en längtan efter intimitet som hon inte längre ville förneka.

Kapitel 43: Samtalet i biblioteket

En kväll satt Henrik i sin vanliga skinnfåtölj när Maryam kom in.

”Henrik, jag vill berätta något.”

Han lade undan sin bok.

”Vad tänker du på, min kära?”

Hon satte sig på soffan mitt emot honom.

”Jag har förstått att du inte vill gifta dig med mig.”

Henrik blev allvarlig.

”Maryam …”

Hon höjde försiktigt handen.

”Det är okej. Jag vill bara prata färdigt.”

Han nickade.

”Jag har tänkt på vår första natt. Och på det vi gjorde.”

Henrik betraktade henne uppmärksamt.

”Hur känner du inför det?”

”Det gjorde ont första gången”, erkände hon. ”Men jag tyckte också väldigt mycket om att vara nära dig. Jag har tänkt på det flera gånger sedan dess.”

Henrik lutade sig fram.

”Jag vill inte att du ska behöva stå ut med smärta för min skull.”

”Det vill inte jag heller”, svarade hon bestämt. ”Om något gör ont måste vi sluta. Jag vill känna mig trygg.”

”Självklart.”

Hon fortsatte:

”Men jag vill inte längre låtsas att jag bara tänker på giftermål när jag är med dig.”

Henrik såg förvånad ut.

”Vad menar du?”

”Att jag också tycker om den fysiska delen av vår relation. Jag längtar efter våra kvällar tillsammans.”

Hon log generat.

”Ibland tänker jag att jag skulle vilja vara nära dig varje kväll.”

Henrik tog hennes hand.

”Maryam, du behöver aldrig lova mig något sådant.”

”Jag lovar ingenting”, svarade hon. ”Jag berättar bara vad jag önskar.”

Han log.

”Det är stor skillnad.”

”Ja.”

Kapitel 44: Utan löften om framtiden

Henrik reste sig och satte sig bredvid henne.

”Så vad vill du att vi ska vara för varandra?”

Maryam tänkte efter.

”Vi behöver inte vara gifta. Du behöver inte säga att du älskar mig om du inte gör det.”

Han såg på henne.

”Och det är verkligen vad du vill?”

Hon nickade.

”Jag vill kunna vara med dig utan att varje kväll behöva tänka på om du någon gång ska fria.”

Hon drog ett djupt andetag.

”Men jag vill att du respekterar mig. Jag är inte mindre värd för att vi har en hemlig relation.”

Henrik tog hennes hand.

”Det gör jag.”

”Och mitt arbete här ska inte bero på vad som händer mellan oss.”

”Nej. Du ska kunna säga nej till mig vilken kväll som helst utan några konsekvenser.”

Maryam log.

”Då förstår vi varandra.”

Hon lutade sig mot hans axel.

För första gången kände hon inte samma behov av att fråga vad deras närhet betydde för framtiden.

Hon visste vad Henrik kunde erbjuda.

Och för tillfället ville hon själv ha detsamma.

Kapitel 45: Herrgårdens kvällar

En ny vardag utvecklades på herrgården.

Under dagarna arbetade Maryam precis som tidigare. Hon städade gästrummen, putsade marmorborden och serverade kaffe när Henrik tog emot besök.

Henrik behandlade henne formellt inför gäster och de övriga anställda.

När arbetsdagen var slut kunde de däremot välja att tillbringa kvällen tillsammans.

Ibland satt de bara i biblioteket och samtalade.

Ibland kysstes de framför eldstaden.

Och vissa kvällar drog de sig tillbaka till Henriks privata rum, där deras intimitet förblev deras ensak.

Maryam tänkte fortfarande på sin tro. Hon visste att hennes beslut inte stämde överens med allt hon hade lärt sig, och hon hade inte löst den motsättningen.

Men hon hade slutat intala sig att hon saknade egna önskningar.

Henrik upptäckte samtidigt att Maryam var betydligt mer självständig än han först hade trott.

Hon kunde säga nej, föreslå att de bara skulle prata eller helt enkelt gå hem.

Och när hon stannade gjorde hon det för att hon själv ville.

Kapitel 46: En ovanlig bekännelse

En söndagskväll kom Henrik hem från kyrkan.

Maryam stod vid matsalsbordet och arrangerade blommor.

”God kväll, Maryam.”

”God kväll, Henrik. Hur var kyrkan?”

”Mycket trevligt. Prästen talade om människans val.”

Hon log.

”Passande.”

Henrik skrattade.

”Ja, kanske det.”

Maryam lade den sista rosen i vasen.

Sedan såg hon på honom.

”Henrik, vet du vad jag upptäckt?”

”Nej?”

”Att jag kan vara förälskad i dig utan att kräva att du blir min make.”

Han betraktade henne länge.

”Och är du lycklig med det?”

Hon funderade innan hon svarade.

”Just nu, ja.”

Henrik log.

”Då är jag glad.”

Maryam gick fram till honom och rättade till hans slips.

”Men kom ihåg en sak.”

”Vad då?”

”Bara för att jag vill vara nära dig betyder det inte att du bestämmer över mig.”

Henrik nickade.

”Det skulle jag aldrig få för mig.”

Maryam skrattade.

”Du försöker ibland.”

Han skrattade också.

Sedan kysste han henne försiktigt på pannan.

Det var något med hennes självsäkerhet som han började uppskatta alltmer.

Hon var inte längre den blyga nyanställda kvinnan som knappt vågade möta hans blick.

Hon hade börjat bestämma över sitt eget liv.

Och över deras förhållande.

När kvällen kom gick Maryam åter genom herrgårdens stora korridor.

De tunga gardinerna var fördragna och kristallkronornas varma ljus speglade sig i marmorgolvet.

Henrik väntade vid bibliotekets dörr.

”Vill du stanna en stund?”

Maryam stannade framför honom.

Hon tänkte på morgondagens arbete, på sina böner och på livet utanför herrgården.

Sedan log hon.

”Ja, Henrik. Ikväll vill jag det.”

Han öppnade dörren och släppte in henne.

Och för första gången var det inte ett löfte om äktenskap som Maryam hoppades få höra.

Hon ville bara att de båda skulle kunna vara uppriktiga om det de delade.

De hade ingen gemensam framtid planerad. Men de hade en gemensam hemlighet – och en relation som de nu båda valt att fortsätta.

Del 8 – Hans hemliga längtan och hennes viskningar

Kapitel 47: En kvinna som visste vad hon ville

Henrik Falkenström hade börjat märka en förändring hos Maryam.

Den tidigare så försiktiga tjugofyraåringen hade blivit betydligt öppnare med sina känslor.

Hon var fortfarande en troende muslimsk kvinna. Hon bad sina böner, bar sin svarta niqab och höll fast vid beslutet att avstå från vaginalt samlag före äktenskapet.

Men hon hade också bestämt sig för att fortsätta deras sexuella relation på det sätt hon tidigare hade berättat om: enbart genom analsex.

Maryam visste att detta inte gjorde relationen religiöst tillåten enligt hennes tro. Ändå var det en personlig gräns hon för tillfället valt.

Hon ville vara nära Henrik, men ville också behålla en del av de gränser hon vuxit upp med.

Och hennes längtan efter honom hade blivit nästan ständig.

När Henrik passerade henne i hallen kunde hon känna hjärtat slå snabbare. När han kom hem från kyrkan eller sina affärsmöten sökte hon hans blick.

En kväll, när de andra anställda hade gått, kom hon fram till honom i biblioteket.

Henrik stod vid bokhyllan, iklädd sin mörkgrå dubbelknäppta kostym.

Maryam lade försiktigt handen på hans arm.

”Henrik?”

”Ja, min kära?”

Hon ställde sig på tå och viskade nära hans öra:

”Snälla … ta mig ikväll.”

Henrik vände sig mot henne.

”Maryam”, sade han med ett förvånat leende. ”Du har blivit väldigt modig.”

Hon skrattade bakom sin niqab.

”Bara med dig.”

Kapitel 48: Mannen bakom det lugna yttre

Henrik var en man med stark fysisk drivkraft, men också med ett påfallande lugnt sätt.

Han höjde sällan rösten, rörde sig behärskat och var van att ha kontroll över sitt liv.

Hans kortsnaggade hår, breda axlar och välskräddade kostymer gav honom en auktoritär framtoning.

Maryam tyckte om kontrasten.

Han kunde vara bestämd när han ledde herrgårdens verksamhet, men mild och uppmärksam när de talade ensamma.

Henrik hade i sin tur utvecklat en särskild förkärlek för hur Maryam klädde sig.

Hennes svarta niqab, de mörka ögonen och det eleganta sättet hon rörde sig på hade fascinerat honom redan från början.

Han tyckte om när hon valde att bära den även under deras privata kvällar.

En kväll frågade han henne:

”Maryam, vet du vad jag tycker särskilt mycket om?”

”Vad?”

”Din niqab.”

Hon tittade förvånat på honom.

”Min niqab?”

”Ja. Jag tycker om att se dina ögon och hur du uttrycker dig med dem.”

Maryam log.

”Du tycker om mig så här?”

”Väldigt mycket.”

Hon satte sig bredvid honom.

”Då vill jag ha den på mig när vi sitter tillsammans ibland.”

Henrik tog hennes hand.

”Bara om det är vad du själv vill.”

Hon nickade.

”Det vill jag.”

Kapitel 49: Viskningarna vid middagsbordet

Det hade blivit en återkommande liten hemlighet mellan dem.

När Maryam hade avslutat sitt arbete för dagen kunde hon söka upp Henrik och fråga om han ville ha hennes sällskap under kvällen.

Ibland tog hon själv initiativet.

En fredagskväll åt de middag tillsammans i den stora matsalen. Kristallkronans ljus föll över silverbesticken och de mörka träpanelerna.

Henrik berättade om ett möte med en fastighetsförvaltare.

Maryam lyssnade, men hade svårt att koncentrera sig.

”Henrik?”

”Ja?”

Hon lutade sig mot honom.

”Jag har saknat dig idag.”

Han log.

”Vi sågs ju i morse.”

”Det räcker inte.”

Henrik skrattade.

”Vad ska jag göra med dig, Maryam?”

Hon lutade sig närmare hans öra och viskade:

”Du vet vad jag vill.”

Han blev tyst ett ögonblick.

Sedan såg han på henne.

”Vill du tillbringa kvällen tillsammans?”

Hon nickade.

”Ja, Henrik.”

Han tog hennes hand.

”Då gör vi det.”

Kapitel 50: Deras överenskommelse

En annan kväll kom Maryam in i biblioteket och satte sig bredvid honom.

”Henrik, jag vill prata om en sak.”

Han lade undan sin tidning.

”Vad tänker du på?”

”Jag vill att vi fortsätter som vi har bestämt. Jag vill fortfarande vänta med vaginalt samlag.”

”Jag vet.”

”Men jag tycker om vår närhet och vill gärna fortsätta med den.”

Henrik nickade.

”Det förstår jag. Men vi måste också vara försiktiga. Du berättade ju att första gången gjorde ont.”

”Ja.”

”Då ska vi inte ignorera det bara för att vi längtar efter varandra.”

Maryam såg på honom med värme.

”Du tar hand om mig.”

”Jag vill åtminstone försöka.”

Hon log.

”Jag vill kunna säga när jag längtar efter dig, utan att du tror att jag lovar något varje kväll.”

”Det kan du.”

”Och om jag ångrar mig?”

”Då stannar vi.”

Hon lade huvudet mot hans axel.

”Bra.”

De satt tysta en stund.

Sedan frågade hon:

”Tycker du fortfarande att det är spännande att jag är muslim?”

Henrik funderade innan han svarade.

”Ja. Men jag har börjat förstå att det inte är din religion som gör att jag vill vara med dig varje kväll.”

Maryam tittade upp.

”Vad är det då?”

”Det är du.”

Hon log bakom slöjan.

Kapitel 51: Herrgårdens sena timmar

Under de följande veckorna blev deras privata kvällar en återkommande del av tillvaron.

Maryam var ofta den som tog initiativet till att träffas efter arbetstid.

Henrik uppskattade hennes nya självsäkerhet och att hon inte längre försökte dölja sin attraktion.

Men deras relation förblev en hemlighet för herrgårdens gäster och personal.

En kväll stod Henrik vid fönstret och betraktade trädgården.

Maryam kom fram bakom honom.

”Henrik?”

Han vände sig om.

”Ja?”

”Jag vill vara med dig ikväll också.”

Han log.

”Du verkar aldrig tröttna på mitt sällskap.”

Hon skrattade.

”Inte än.”

Han tog hennes hand och kysste den.

”Då får vi väl se till att ha en trevlig kväll.”

Maryam lade armarna om honom.

För henne handlade det inte längre om att försöka få Henrik att lova äktenskap. Hon hade börjat acceptera deras relation för vad den var, med allt det komplicerade som följde.

Hon ville fortfarande bestämma över sin kropp och sin tro.

Men hon ville också kunna känna längtan utan att skämmas inför honom.

Och Henrik, som från början hade betraktat deras förhållande som ett tillfälligt äventyr, hade börjat upptäcka att det var svårare än han trott att hålla Maryam på känslomässigt avstånd.

Hon hade slutat kräva löften om framtiden. Men hennes närvaro hade blivit en del av hans vardag som han inte längre ville vara utan.

Del 9 – Gränsen hon ännu inte vågat korsa

Kapitel 52: Samtalet i den stora sängen

Klockan hade passerat halv tio på kvällen.

Maryam hade precis avslutat sitt arbetspass på herrgården. Hon hade städat biblioteket, serverat kaffe åt två av Henriks affärsbekanta och förberett gästrummen inför morgondagen.

Nu satt hon på kanten av Henriks stora säng.

Rummet var varmt och stilla. De mörkröda sammetsgardinerna var fördragna och två antika sänglampor spred ett behagligt gyllene ljus över mahognymöblerna.

Henrik satt lutad mot sänggaveln. Han hade tagit av sig kavajen och slipsen och bar en vit skjorta med uppkavlade ärmar.

Maryam hade fortfarande sin svarta niqab och en lång, mörk klädnad.

Den här kvällen hade hon inte kommit för att be honom om en kyss eller viska att hon längtade efter honom.

Hon hade kommit för att prata.

”Henrik?”

”Ja, min kära?”

”Jag vill fråga dig något. Men du får inte skratta.”

Han lade undan boken han läste.

”Varför skulle jag skratta åt dig?”

”För ibland frågar jag konstiga saker.”

Henrik log.

”Dina frågor är oftast väldigt intressanta.”

Maryam drog upp benen på sängen och vände sig mot honom.

”Henrik … vad tycker du egentligen om det vi gör tillsammans?”

Han såg frågande på henne.

”Vad menar du?”

Hon tvekade innan hon fortsatte.

”Att vi bara har analsex. Att jag inte vill ha vaginalt samlag.”

Henrik blev allvarlig.

”Jag vet att det är viktigt för dig att vänta.”

”Ja. Men jag vill veta vad du känner.”

”Jag tycker om vår närhet, Maryam.”

Hon drog ett djupt andetag.

”Men saknar du inte något?”

”Vad skulle det vara?”

Hon tittade ned på sina händer.

”Att få vara med mig … på riktigt.”

Kapitel 53: Känner du mig verkligen?

Henrik satte sig rakare.

”Maryam, vad menar du med på riktigt?”

Hon sökte efter orden.

”Du vet. Vaginalt. Så som en man och kvinna kan vara tillsammans.”

”Det vi har är också verklig intimitet.”

”Jag vet. Men ibland tänker jag att du kanske vill något annat.”

Henrik betraktade henne.

”Är det något du själv funderar på?”

Hon nickade långsamt.

”Ja. Mycket.”

Han väntade.

Maryam fortsatte:

”Jag har alltid tänkt att jag ska spara vaginalt samlag tills jag gifter mig. Det var viktigt för min mamma, min familj och för mig.”

”Det vet jag.”

”Men nu när jag är med dig tänker jag ibland att jag kanske vill ändra det.”

Henrik såg förvånad ut.

”Har du verkligen börjat tänka så?”

”Ja.”

Hon drog försiktigt i kanten på sitt svarta plagg.

”Och ibland är jag rädd att du egentligen inte är nöjd med mig.”

”Maryam, varför skulle jag inte vara nöjd?”

”För att jag har regler. För att jag säger nej till vissa saker.”

Henrik skakade på huvudet.

”Jag tycker inte att du är besvärlig för att du har gränser.”

Hon tittade upp.

”Men du har varit med andra kvinnor. Svenska kvinnor. Kvinnor som kanske inte har samma regler.”

”Ja, det har jag.”

”Och med dem har du kunnat göra allt?”

Henrik tänkte efter.

”Vi har haft andra slags relationer, ja. Men det betyder inte att jag sitter och jämför dig med dem.”

Maryam blev tyst.

Sedan ställde hon frågan hon egentligen hade burit på hela kvällen.

”Henrik, önskar du att jag inte var oskuld?”

Kapitel 54: Känner du dig slampig?

Henrik såg länge på henne.

”Nej. Men jag har aldrig tyckt att ditt värde beror på om du är oskuld eller inte.”

Maryam nickade, men verkade fortfarande bekymrad.

”Det är en annan sak också.”

”Berätta.”

Hon drog ett djupt andetag.

”Ibland känner jag mig … slampig.”

Henrik rynkade pannan.

”Varför skulle du känna så?”

”För att jag är muslim. Jag bär niqab. Jag ber till Allah. Och sedan kommer jag till ditt sovrum på kvällarna.”

Hennes röst blev svagare.

”Jag säger till mig själv att jag fortfarande sparar min vaginala oskuld. Men ibland tänker jag att jag bara försöker lura mig själv.”

Henrik var tyst.

”Jag vet att det vi gör också är förbjudet enligt min tro”, fortsatte hon. ”Jag vet det, Henrik. Men jag tycker om vår närhet.”

”Det är inget fel med att ha känslor och önskningar, Maryam.”

”Men jag känner skuld.”

Han tog försiktigt hennes hand.

”Det förstår jag.”

Hon såg honom i ögonen.

”Tycker du att jag är en dålig kvinna?”

”Nej.”

”Inte för att jag vill ha dig så ofta?”

”Nej, Maryam.”

”Inte för att jag själv brukar fråga om vi kan vara tillsammans?”

Henrik skakade på huvudet.

”Absolut inte.”

Hon andades ut.

”Bra.”

Sedan tillade hon:

”För jag vill inte att du ska se mig som en kvinna som bara finns här för din skull.”

Henrik blev tyst några sekunder.

”Det har jag nog inte alltid varit tillräckligt bra på att visa”, erkände han.

Maryam betraktade honom överraskat.

”Vad menar du?”

”Att jag från början var väldigt upptagen av att du var annorlunda. Muslim. Yngre än jag. Att du bar niqab.”

”Och att jag var oskuld?”

Han nickade.

”Ja, det också.”

Maryam sänkte blicken.

”Så du ville prova mig?”

Henrik suckade.

”I början var min nyfikenhet nog större än min förståelse för dina känslor.”

”Och nu?”

Han höll kvar hennes hand.

”Nu känner jag dig bättre. Men jag tänker inte låtsas att jag kan lova dig ett äktenskap.”

Maryam nickade.

Hon uppskattade åtminstone att han inte ljög.

Kapitel 55: Den andra gränsen

De satt tysta en stund.

Sedan flyttade Maryam sig närmare honom och lutade ryggen mot sänggaveln.

”Henrik?”

”Ja?”

”Jag har tänkt på hur det skulle kännas att inte längre vara vaginal oskuld.”

Han vände sig mot henne.

”Hur känner du inför det?”

”Jag är nyfiken. Och rädd.”

”För vad?”

”Att ångra mig. Att känna att jag har lämnat något som jag sparat hela mitt liv.”

Hon tittade ned på täcket.

”Men också att jag någon gång gör det för att jag själv verkligen vill.”

Henrik nickade långsamt.

”Du behöver inte bestämma det nu.”

”Jag vet.”

”Och du ska verkligen inte göra det för att du tror att jag blir mer nöjd med dig.”

Maryam lade huvudet mot hans axel.

”Du skulle alltså inte lämna mig bara för att jag fortsätter säga nej?”

Henrik svarade:

”Dina gränser ska inte vara något du behöver förhandla bort för att få min uppmärksamhet.”

Hon log svagt.

”Det var fint sagt.”

Sedan blev hon allvarlig igen.

”Men om jag en dag säger att jag vill … skulle du fortfarande respektera mig efteråt?”

Henrik vände ansiktet mot henne.

”Ja.”

”Även om jag ångrar mig?”

”Ja. Men jag skulle hellre att vi väntade tills du känner dig trygg med ditt beslut.”

Maryam tänkte länge på hans ord.

Hon hade inte förväntat sig att Henrik skulle uppmana henne att vänta.

En del av henne blev lättad.

En annan del hade nästan hoppats att han skulle avslöja att han längtade efter att hon skulle ändra sig.

Kapitel 56: Hennes egen önskan

”Henrik, får jag vara helt ärlig?”

”Alltid.”

Hon satte sig vänd mot honom.

”Jag tycker fortfarande mycket om vår sexuella relation. Men jag vill inte att det ska vara något jag måste göra varje kväll.”

”Det ska det inte heller.”

”Och om jag vill vara med dig vill jag säga det själv.”

Henrik log.

”Det brukar du ju göra.”

Maryam skrattade till.

”Ja. Jag brukar viska till dig.”

”Det har jag märkt.”

Hon gav honom en lätt knuff på armen.

”Du retas.”

”Bara lite.”

Hon lutade sig närmare.

”Men idag ville jag verkligen prata. Inte bara vara nära.”

Henrik tog hennes hand.

”Då pratar vi.”

Maryam drog ett andetag.

”Jag vill inte bestämma om vaginalt samlag ikväll. Jag vill fortsätta fundera på vad det betyder för mig.”

”Det låter klokt.”

”Och jag vill inte längre tänka att jag är smutsig eller dålig bara för att jag har blivit kär i en kristen man.”

Henrik nickade.

”Det hoppas jag att du slipper känna.”

”Men du måste förstå något också.”

”Vad då?”

Hon såg honom allvarligt i ögonen.

”Jag kanske accepterar att vi bara har en sexuell relation. Men det betyder inte att jag saknar känslor.”

Henrik svarade inte genast.

”Det vet jag, Maryam.”

”Bra. För ibland känns det som att du tror att jag bara vill samma sak som du.”

Han sänkte blicken.

Hon hade rätt.

Kapitel 57: Under samma täcke

Klockan hade passerat midnatt när deras samtal började närma sig sitt slut.

Maryam lade sig bekvämt bredvid Henrik, fortfarande fullt påklädd.

Han släckte den ena sänglampan.

”Är du trött?”

”Lite.”

”Vill du att jag kör dig hem?”

Hon skakade på huvudet.

”Kan jag stanna och sova här?”

”Självklart.”

Hon lade huvudet mot hans axel.

”Henrik?”

”Ja?”

”Ikväll vill jag bara sova nära dig.”

Han lade armen om henne.

”Då gör vi det.”

Maryam blundade.

Efter några minuter bröt hon tystnaden ännu en gång.

”Henrik?”

Han skrattade lågt.

”Ja, Maryam?”

”Tack för att du inte blev arg när jag pratade om allt detta.”

”Varför skulle jag bli arg?”

”För att jag ibland ändrar mig. Ena dagen vill jag bara fortsätta som förut. Andra dagen funderar jag på att korsa gränsen.”

Henrik strök henne försiktigt över handen.

”Du får fundera så länge du behöver.”

Hon log.

”Du är en märklig svensk man.”

”Och du är en märklig ung kvinna.”

De skrattade tyst tillsammans.

Men när Henrik senare hade somnat låg Maryam fortfarande vaken.

Hon tänkte på sin tro, på sina väninnor och på de förväntningar hon vuxit upp med.

Hon tänkte också på hur mycket hon älskade att få ligga bredvid Henrik i den stora sängen.

Och hon insåg något som hon tidigare inte riktigt hade förstått.

Hon behövde inte korsa ytterligare en gräns för att bevisa sin kärlek eller sin längtan.

Om hon någon gång valde att göra det skulle beslutet vara hennes eget.

Inte Henriks.

Inte hennes familjs.

Inte något hon gjorde för att behålla sin plats i hans liv.

Maryam drog täcket lite högre och slöt ögonen.

För den här natten räckte det att vara nära honom.

Del 10 – Gränsen hon bestämde sig för att korsa

Kapitel 58: Beslutet

Maryam hade tänkt på det i flera veckor.

Varje gång hon och Henrik hade varit intima hade samma tanke återkommit. Hon hade tidigare bestämt sig för att endast tillåta analsex för att bevara sin vaginala oskuld inför ett eventuellt äktenskap.

Men nu hade hennes känslor förändrats.

Hon längtade efter att uppleva en annan sorts närhet med Henrik. Hon var nyfiken, förväntansfull och samtidigt nervös.

Hon visste att hennes beslut stod i konflikt med den religiösa övertygelse hon vuxit upp med.

Ändå hade hon kommit fram till att hon inte längre ville vänta.

Det var inte något Henrik hade krävt.

Det var hennes eget beslut.

En fredagskväll, efter avslutat arbetspass, gick hon uppför herrgårdens stora trappa och knackade på dörren till hans privata sovrum.

”Kom in”, hördes hans röst.

Henrik satt på sängkanten i sina vida mörka kostymbyxor och en vit skjorta.

”Maryam? Har du slutat arbeta?”

”Ja, Henrik.”

Han log.

”Vill du stanna en stund?”

Hon nickade.

”Jag vill prata med dig.”

Kapitel 59: Hennes bekännelse

Maryam satte sig bredvid honom.

”Henrik, du vet att jag har sparat min vaginala oskuld hela mitt liv?”

Han nickade.

”Ja.”

”Och du vet varför?”

”Din tro. Din familj. Dina principer.”

”Ja.”

Hon tog hans hand.

”Men jag har bestämt mig.”

Henrik vände sig mot henne.

”Om vad?”

Hon såg honom rakt i ögonen.

”Jag vill inte vänta längre med vaginalt samlag.”

Han blev alldeles tyst.

”Är du säker, Maryam?”

Hon nickade långsamt.

”Jag har tänkt på det länge. Varje gång vi har varit tillsammans på vårt tidigare sätt har jag funderat på hur det skulle vara att gå vidare.”

Henrik betraktade henne.

”Men du har ju alltid sagt att du ville vänta tills du gifte dig.”

”Jag vet.”

Hon gjorde en paus.

”Och kanske kommer jag känna skuld efteråt. Men jag vill inte låtsas att jag inte har en egen vilja.”

Henrik strök försiktigt hennes hand.

”Du behöver aldrig bevisa något för mig.”

”Jag försöker inte bevisa något.”

Hon log svagt.

”Jag vill själv få bestämma vem jag delar den upplevelsen med. Och jag har valt dig.”

Kapitel 60: På hans villkor?

Maryam flyttade sig närmare.

”Henrik, du har mycket mer erfarenhet än jag.”

Han nickade.

”Ja, det har jag.”

”Jag vill att du hjälper mig att känna mig trygg. Att du gör det så bra som möjligt för mig.”

Henrik såg allvarligt på henne.

”Det vill jag också.”

Hon tvekade innan hon fortsatte.

”Jag tänkte först att du kunde få bestämma allting. Du vet ju mer om sådant här än jag.”

Henrik skakade försiktigt på huvudet.

”Nej, Maryam. Vi behöver bestämma tillsammans.”

”Men jag litar på dig.”

”Det är jag glad för. Men din tillit betyder inte att du måste lämna över alla beslut till mig.”

Hon tittade ned och funderade.

”Så jag får säga om jag blir rädd?”

”Självklart.”

”Och om jag vill sluta?”

”Då slutar vi.”

Maryam log.

”Det känns bra att höra.”

Henrik höll hennes hand mellan sina.

”Jag vill inte att din första upplevelse ska handla om att du gör som jag säger. Jag vill att du själv ska känna att du är redo.”

Hon lade huvudet mot hans axel.

”Då är det så jag vill ha det.”

Kapitel 61: Den stora kvällen

Sovrummet var upplyst av två varma sänglampor.

Utanför hade regnet börjat falla över herrgårdens trädgård.

Maryam reste sig och gick fram till den stora spegeln.

Hon betraktade sin svarta niqab.

Henrik kom fram bakom henne.

”Vad tänker du på?”

”Att jag fortfarande är samma Maryam.”

”Naturligtvis.”

”Jag kommer fortfarande vara muslim imorgon.”

”Det vet jag.”

”Och jag kommer fortfarande behöva fundera över min tro.”

Henrik nickade.

”Det förstår jag.”

Hon vände sig mot honom.

”Men ikväll vill jag inte tänka på vad andra människor skulle säga.”

Han tog hennes hand.

”Då behöver vi inte prata om dem just nu.”

Maryam log.

Sedan gick de tillsammans tillbaka till sängen.

De pratade ytterligare en stund om hennes förväntningar, om trygghet och om att ingenting behövde ske bara för att hon hade fattat ett beslut tidigare under kvällen.

Till slut släckte Henrik den starkaste lampan.

Det som sedan hände behöll de för sig själva.

Kapitel 62: Morgonen efter

När Maryam vaknade hade solen börjat lysa genom de stora fönstren.

Henrik låg bredvid henne.

Hon betraktade honom en stund innan hon försiktigt sade:

”Henrik?”

Han öppnade ögonen.

”God morgon, min kära.”

”God morgon.”

”Hur mår du?”

Maryam tänkte efter.

”Bra. Men det känns konstigt.”

”Vad känns konstigt?”

”Att jag har tagit ett beslut som jag trodde att jag aldrig skulle ta.”

Henrik satte sig upp.

”Ångrar du dig?”

Hon var tyst ett ögonblick.

”Inte just nu. Men jag behöver nog tid för att förstå mina känslor.”

Han nickade.

”Det är helt i sin ordning.”

Maryam drog täcket om sig.

”Henrik, jag vill bara att du ska veta en sak.”

”Vad då?”

”Jag har inte slutat tro på Gud. Och jag har inte gjort det här för att bli mer värd för dig.”

Han såg på henne.

”Det förstår jag.”

”Jag gjorde det för att jag ville. Men jag vill inte att du ska förvänta dig att vi måste vara tillsammans på samma sätt varje kväll.”

Henrik tog hennes hand.

”Det förväntar jag mig inte.”

Hon log.

”Bra.”

Sedan lutade hon sig mot honom.

För Maryam hade natten inneburit ett stort personligt steg. Hon visste ännu inte hur hon skulle förena det med sin religion eller sina tidigare föreställningar om äktenskap.

Henrik hade också fått något att fundera över.

Han hade länge betraktat deras relation som ett äventyr utan framtidslöften. Men Maryams förtroende och öppenhet gjorde det allt svårare att ignorera ansvaret som följde med deras närhet.

Och där, i det stora sovrummet på den gamla svenska herrgården, började ett nytt kapitel mellan dem.

Maryam hade korsat en gräns hon själv valt att ompröva. Nu återstod frågan om Henrik verkligen förstod hur mycket hennes förtroende betydde.

Del 11 – En muslimsk kvinna i den protestantiska kyrkan

Kapitel 63: Hennes oväntade önskan

Det var torsdagskväll på Falkenströms herrgård.

Henrik satt i biblioteket med ett glas whisky och läste dagens tidning. Han bar sin mörkbruna dubbelknäppta kostym, och hans kortsnaggade hår var omsorgsfullt välvårdat.

Maryam hade precis avslutat sitt arbetspass.

Hon knackade försiktigt på bibliotekets dörr.

”Kom in, Maryam.”

Hon steg in, klädd i sin vanliga svarta niqab och långa klädnad.

”Henrik, jag vill fråga dig något.”

Han lade undan tidningen.

”Naturligtvis, min kära.”

Hon satte sig bredvid honom i soffan.

”Du går till kyrkan varje söndag?”

Henrik log.

”Ja. Det vet du.”

”Jag vill följa med.”

Han tittade förvånat på henne.

”Till kyrkan?”

”Ja. Med dig.”

Henrik lade ned sitt whiskyglas.

”Men Maryam, du är ju muslim.”

”Ja, Henrik. Jag vet.”

”Varför vill du följa med mig till en protestantisk gudstjänst?”

Hon log bakom sin slöja.

”För att jag vill se hur det är. Du går dit varje söndag. Jag vill följa med dig en gång.”

Henrik betraktade henne länge.

”Det skulle vara första gången vi går ut tillsammans.”

Hon nickade.

”Ja.”

”Du vet att många människor känner mig där?”

”Jag vet.”

”Och de kommer förmodligen undra vem du är.”

Maryam blev tyst ett ögonblick.

Sedan frågade hon:

”Skäms du om jag följer med?”

Henrik rätade på sig.

”Nej, Maryam. Det gör jag inte.”

”Då vill jag gärna följa med.”

Han log varmt.

”Då går vi tillsammans på söndag.”

Maryams ögon lyste upp.

”På riktigt?”

”På riktigt.”

Hon flyttade sig lite närmare honom.

”Henrik, får jag klä mig fint?”

Han skrattade.

”Naturligtvis. Men du behöver inte anstränga dig för min skull.”

Hon log hemlighetsfullt.

”Jag har redan en idé.”

”Jaså? Vad för idé?”

”Det får du se på söndag.”

Henrik höjde ögonbrynen.

”Nu gör du mig nyfiken.”

Maryam skrattade och reste sig.

”God natt, Henrik.”

”God natt, min kära.”

När hon lämnade biblioteket satt Henrik kvar och log för sig själv.

Han hade aldrig föreställt sig att Maryam skulle vilja följa med honom till kyrkan.

Men tanken gjorde honom märkligt glad.

Kapitel 64: Söndagsmorgonens överraskning

Klockan var strax efter nio på söndagsmorgonen.

Henrik stod framför spegeln i herrgårdens stora hall.

Han hade valt en mörk, dubbelknäppt kostym, en vit skjorta och en diskret grå slips med silverskimrande slipsnål. De vida kostymbyxorna föll elegant över hans välputsade svarta läderskor.

Över kostymen bar han en klassisk svartvit fiskbensmönstrad överrock.

Hans pilotglasögon låg i bröstfickan.

Henrik tittade på sin guldklocka.

”Maryam? Är du färdig?”

”Ja, Henrik! Jag kommer!”

Han hörde hennes steg från övervåningen.

När hon började gå nedför den breda ektrappan vände han sig om.

Sedan stannade han alldeles stilla.

”Men … Maryam!”

Hon stannade halvvägs ned.

”Vad?”

Henrik kunde knappt tro sina ögon.

Maryam bar inte sin vanliga svarta niqab.

Istället hade hon klätt sig i en gammaldags, mycket konservativ söndagsdräkt inspirerad av äldre fotografier av välklädda protestantiska kyrkobesökare.

Hon bar en mörk marinblå, veckad kjol som nådde långt nedanför knäna, en gräddvit blus med hög krage och en välskräddad mörk kavaj som markerade midjan.

Kring halsen bar hon ett enkelt pärlhalsband.

På huvudet satt en liten mörk söndagshatt med ett diskret flor som skuggade hennes ansikte.

Händerna var täckta av tunna vita handskar, och på fötterna hade hon klassiska svarta pumps med låg klack.

Hela hennes utseende påminde om en välklädd svensk dam från 1940- eller 1950-talet på väg till söndagens gudstjänst.

Henrik stod fortfarande och betraktade henne.

Maryam blev nervös.

”Är det fel?”

Han skakade på huvudet.

”Nej, Maryam. Inte alls.”

”Du tycker inte om?”

Henrik skrattade till.

”Tvärtom. Du ser fantastisk ut.”

Hon log generat.

”Jag tittade på gamla bilder. Svenska damer som går till kyrka på söndag.”

”Det märks verkligen.”

Henrik gick fram till trappan.

”Du ser ut som om du vore på väg till kyrkan tillsammans med min farmor för sjuttio år sedan.”

Maryam såg förskräckt ut.

”Jag ser gammal ut?”

Henrik brast ut i skratt.

”Nej, nej! Jag menar att du är oerhört elegant. Klassisk.”

Hon andades lättat ut.

”Jag ville klä mig fint. Så som damer gjorde förr.”

Henrik betraktade hennes hatt, pärlhalsband och välskräddade kavaj.

”Det har du verkligen lyckats med.”

Maryam gick nedför de sista trappstegen.

”Tycker du jag ser ut som svensk kyrkdam?”

Henrik skrattade igen.

”Ja, Maryam. En mycket elegant sådan.”

Hon rättade till sina vita handskar.

”Då är jag redo.”

Kapitel 65: Första gången tillsammans

När de gick ut till Henriks mörka Mercedes öppnade han bildörren åt Maryam.

Hon satte sig försiktigt och rättade till kjolen.

Henrik gick runt bilen och satte sig bakom ratten.

Under färden genom den svenska landsbygden kastade han flera blickar åt hennes håll.

”Maryam?”

”Ja?”

”Jag måste erkänna att jag blev väldigt överraskad.”

Hon skrattade.

”För mina kläder?”

”Ja. Jag hade väntat mig att du skulle bära din vanliga niqab.”

Maryam såg ut genom fönstret.

”Jag tänkte att när jag följer med dig vill jag klä mig som en gammaldags svensk dam.”

Henrik log.

”Det tycker jag var en fin tanke.”

Efter några minuters tystnad vände hon sig mot honom.

”Henrik?”

”Ja?”

”Är du nervös?”

Han höjde ögonbrynen.

”Jag? Varför skulle jag vara det?”

”För att folk kommer se oss tillsammans.”

Henrik blev tyst.

Det var en fråga han själv hade försökt undvika.

Han var välkänd i församlingen. Folk visste vem han var, vilka hans föräldrar hade varit och vem som ägde den stora herrgården.

Maryam var hans unga anställda.

Och nu skulle de komma till kyrkan tillsammans.

”Lite grann kanske”, erkände han.

Hon tittade ned på sina vita handskar.

”Om du inte vill kan jag vänta i bilen.”

Henrik såg snabbt på henne.

”Nej, Maryam.”

”Säker?”

”Jag har sagt att du får följa med. Och jag tänker inte låta dig sitta i bilen.”

Hon log.

”Tack, Henrik.”

Efter en stund lade hon till:

”Jag tycker om att åka med dig.”

”Det gör jag också.”

”Vi är nästan som ett gammalt gift par på söndag.”

Henrik skrattade högt.

”Nu tar du väl ändå i lite!”

Maryam skrattade också.

”Jag bara skojar.”

Men inom sig tyckte hon om tanken.

Kapitel 66: Herrgårdsägaren och den unga damen

Den lilla stenkyrkan låg på en höjd ovanför byn.

När Henriks bil svängde in på parkeringen stod redan flera församlingsmedlemmar utanför kyrkporten.

Henrik klev ur och gick runt bilen för att öppna Maryams dörr.

Han erbjöd henne armen.

Hon tvekade ett ögonblick men tog den.

De gick tillsammans mot kyrkan.

Två äldre damer som stod vid ingången stannade mitt i sitt samtal.

”God morgon, Henrik!” sade den ena.

”God morgon, fru Lindberg.”

Kvinnans blick vandrade mot Maryam.

”Och vem har du med dig idag?”

Henrik såg på Maryam.

Sedan svarade han:

”Det här är Maryam. Hon ville gärna följa med mig till kyrkan idag.”

Maryam log artigt.

”God morgon.”

”Men så trevligt!” utbrast fru Lindberg.

Den äldre kvinnan betraktade Maryams kläder med synbar uppskattning.

”Vilken vacker söndagsdräkt! Och vilken underbar liten hatt!”

Maryam blev glad.

”Tack så mycket.”

”Det är inte ofta man ser unga damer med hatt och handskar längre”, fortsatte fru Lindberg.

Henrik log.

”Nej, det är sannerligen ovanligt.”

Kvinnan vände sig mot honom med glimten i ögat.

”Henrik, du har då verkligen fört med dig en elegant ung dam idag!”

Maryam blev generad.

Henrik skrattade.

”Ja, det måste jag hålla med om.”

När de fortsatte in i kyrkan viskade Maryam till honom:

”Hon gillade mina kläder!”

Henrik log.

”Ja, det gjorde hon verkligen.”

Maryam höll lite hårdare i hans arm.

För första gången var de ute tillsammans bland människor som kände honom.

Och Henrik hade inte försökt dölja hennes närvaro.

Kapitel 67: Vid hans sida i kyrkbänken

De satte sig tillsammans i den kyrkbänk där Henriks familj hade suttit i generationer.

Maryam såg sig omkring.

Altaret.

De stora ljusstakarna.

Korset.

Orgeln.

De höga valven.

Allt var nytt för henne.

Henrik räckte henne en psalmbok.

”Här. Jag hjälper dig.”

Hon öppnade den försiktigt.

”Ska vi sjunga?”

”Ja.”

”Jag kan inte.”

Han log.

”Då lyssnar du bara.”

När orgeln började spela satt Maryam alldeles stilla.

Hon hörde församlingen sjunga och såg hur Henrik reste sig tillsammans med de andra.

Hon följde försiktigt hans exempel.

Henrik sjöng med sin djupa röst.

Maryam betraktade honom från sidan.

Han såg så annorlunda ut här.

På herrgården var han den självsäkre ägaren som bestämde över personalen och tog emot affärsbekanta.

Här var han en av många församlingsmedlemmar.

Han böjde huvudet under bönen, sjöng psalmerna och lyssnade uppmärksamt på prästens predikan.

Maryam tyckte om att se honom så.

Vid ett tillfälle lutade hon sig mot honom.

”Henrik, vad betyder församling?”

Han viskade:

”Människorna som samlas här för gudstjänsten.”

Maryam nickade.

”Okej.”

En stund senare viskade hon igen.

”Du kan alla sånger?”

Henrik log.

”Inte alla. Men många.”

”Du har tränat mycket.”

Han höll nästan på att skratta högt.

”I fyrtiofem år, Maryam.”

Hon log bakom sitt lilla flor.

Under resten av gudstjänsten satt hon tyst.

Hon försökte följa med i de svenska orden, men ibland nöjde hon sig med att lyssna på orgeln och betrakta kyrkans gamla målningar.

Hon kände sig välkommen.

Och hon tyckte om att sitta bredvid Henrik.

Kapitel 68: Kyrkkaffet

Efter gudstjänsten samlades församlingen till kyrkkaffe.

Henrik hade tänkt att de skulle åka direkt hem, men Maryam ville gärna stanna.

”Kan vi dricka kaffe också?” frågade hon.

Henrik log.

”Naturligtvis.”

De gick tillsammans in i församlingshemmet.

Där stod redan flera äldre damer och dukade fram kakor, vetebröd och kaffekannor.

Fru Lindberg vinkade åt dem.

”Kom hit, Henrik! Och ta med din unga väninna!”

Maryam log och följde med.

De satte sig vid ett bord tillsammans med tre andra församlingsmedlemmar.

Samtalet handlade först om vädret, sedan om den kommande julbasaren och slutligen om gamla tider i församlingen.

En av damerna vände sig mot Maryam.

”Är du nyinflyttad här?”

Maryam nickade.

”Ja. Jag kom till Sverige för några månader sedan.”

”Och hur känner du Henrik?”

Maryam kastade en snabb blick mot honom.

”Jag arbetar på hans herrgård.”

”Jaså! Vad trevligt.”

Henrik tog en klunk kaffe.

”Maryam hjälper till med hushållet och serveringen.”

Den äldre kvinnan nickade.

”Då har du säkert fullt upp i det stora huset.”

Maryam skrattade.

”Ja. Mycket att städa!”

Alla runt bordet skrattade.

Henrik såg på henne med ett roat leende.

Han tyckte om hur hon trots sin bristfälliga svenska lyckades få de äldre damerna att tycka om henne.

Efter en stund kom prästen fram.

”God dag, Henrik.”

”God dag, pastor.”

De skakade hand.

Prästen vände sig mot Maryam.

”Och vem är du?”

”Jag heter Maryam.”

”Välkommen, Maryam. Är det första gången du besöker vår kyrka?”

”Ja.”

”Hur upplevde du gudstjänsten?”

Maryam log försiktigt.

”Mycket fint. Jag tycker om musiken. Men jag förstår inte alla svenska ord.”

Prästen log vänligt.

”Det gör ingenting. Du är varmt välkommen tillbaka när du vill.”

”Tack så mycket.”

Prästen fortsatte:

”Det är alltid trevligt när någon vill se hur vi har det här.”

Maryam nickade.

”Henrik går hit varje söndag. Jag ville följa med honom och se.”

Henrik log.

”Och det är jag glad för.”

Maryam såg på honom.

Hon uppskattade att han sade det inför prästen.

För första gången kände hon sig inte som någon han behövde gömma.

Kapitel 69: Hemresan till herrgården

När kyrkkaffet var avslutat gick de tillsammans ut till bilen.

Henrik öppnade bildörren åt henne.

Maryam satte sig till rätta och tog försiktigt av sig sina vita handskar.

När Henrik startade bilen vände hon sig mot honom.

”Henrik?”

”Ja?”

”Jag hade mycket roligt idag.”

Han log.

”Det är jag glad för.”

”Damerna var så snälla.”

”Ja, de är trevliga människor.”

”Och de gillade min hatt!”

Henrik skrattade.

”Jag tror faktiskt att du gjorde ganska stor succé med den där hatten.”

Maryam såg mycket nöjd ut.

Efter en stund sade hon:

”Henrik, får jag fråga något?”

”Självklart.”

”Kan jag följa med nästa söndag också?”

Henrik såg överraskad ut.

”Vill du det?”

”Ja.”

”Då får du gärna följa med.”

Hon log.

”Jag tycker om söndag med dig.”

Henrik blev tyst ett ögonblick.

Sedan svarade han:

”Jag tyckte också om att ha dig med mig.”

Maryam rättade till pärlhalsbandet.

”Och nästa gång kanske jag har annan hatt.”

Henrik skrattade.

”Ska det bli en ny hatt varje söndag nu?”

Hon såg på honom med oskyldig min.

”Kanske.”

”Då får jag väl se till att mina kostymer håller samma nivå.”

Maryam skrattade högt.

Kapitel 70: En ny sida av deras hemliga förhållande

När de kom tillbaka till herrgården följde Henrik henne in i den stora hallen.

Maryam stannade framför spegeln.

Hon betraktade sin marinblå kjol, den vita blusen och den lilla mörka hatten.

”Henrik?”

”Ja?”

”Du blev verkligen förvånad i morse?”

Han ställde sig bredvid henne.

”Mycket.”

”Varför?”

”För att jag aldrig hade föreställt mig att få se dig så här.”

Hon log.

”Du är van att se mig i niqab.”

”Ja.”

”Men idag ville jag vara en fin söndagsdam.”

Henrik betraktade henne i spegeln.

”Det lyckades du med.”

Hon vände sig mot honom.

”Tyckte du om att gå med mig?”

”Ja, Maryam. Verkligen.”

Hon log försiktigt.

”Jag tyckte mycket om att gå bredvid dig. Alla såg oss.”

Henrik nickade.

”Det gjorde de.”

”Och du höll min arm.”

Han log.

”Du höll faktiskt min.”

Maryam skrattade.

”Ja, men du lät mig.”

Henrik blev tyst.

Det låg något betydelsefullt i hennes ord.

Tidigare hade deras förhållande nästan uteslutande utspelat sig bakom herrgårdens stängda dörrar.

I biblioteket.

I salongen.

I hans privata sovrum.

Men idag hade de promenerat tillsammans bland människor som kände honom.

Hon hade suttit bredvid honom i hans familjs kyrkbänk.

Och han hade presenterat henne utan att försöka få henne att hålla sig undan.

Maryam tog försiktigt hans hand.

”Tack, Henrik.”

”För vad?”

”För att jag fick följa med.”

Han log.

”Du behövde inte tacka. Jag tyckte om ditt sällskap.”

Hon ställde sig på tå och kysste honom försiktigt på kinden.

”Då ses vi i kyrkan nästa söndag.”

Henrik skrattade.

”Ja, Maryam. Det gör vi.”

Kapitel 71: Den gamla söndagshatten

Senare samma kväll satt Maryam ensam i sin personalbostad.

På sängen låg den marinblå kjolen och den vita blusen prydligt vikta.

Hennes lilla kyrkhatt stod på byrån.

Hon tittade på den och log.

Det hade varit en märklig men underbar dag.

Hon hade klätt sig på ett sätt hon aldrig tidigare hade provat, suttit i en svensk kyrka och druckit kaffe med äldre damer som behandlat henne vänligt.

Men det som betydde mest för henne var något helt annat.

Hon hade fått vara vid Henriks sida.

Inte som en städerska som serverade honom kaffe.

Inte som en hemlig älskarinna i hans sovrum.

Utan som hans sällskap under en helt vanlig söndag.

Hon tog upp mobilen och skrev ett meddelande.

\> God natt Henrik. Tack för idag. Jag tyckte mycket om att gå till kyrkan med dig. Nästa söndag ska jag ha en ännu finare hatt.

Några minuter senare kom svaret.

\> God natt, Maryam. Då måste jag väl putsa skorna extra noggrant nästa söndag. Du var mycket elegant idag.

Maryam skrattade för sig själv.

Hon lade ifrån sig mobilen och tittade åter på hatten.

Hon hade aldrig tidigare tänkt särskilt mycket på gammaldags svenska söndagskläder.

Men nu hade de fått en alldeles särskild betydelse.

De påminde henne om dagen då hon för första gången gick ut offentligt tillsammans med mannen hon var förälskad i.

Samtidigt satt Henrik i biblioteket med sitt whiskyglas.

Han tänkte på Maryam i kyrkbänken.

På hennes vita handskar.

På pärlhalsbandet och den lilla hatten.

Och på hur naturligt det hade känts att gå tillsammans med henne genom kyrkporten.

Han hade alltid varit stolt över sitt svenska arv, sin protestantiska uppväxt och familjens gamla traditioner.

Att Maryam, med sin helt andra bakgrund, självmant hade velat följa med honom hade berört honom mer än han förväntat sig.

Han tog en klunk whisky och log.

Maryam hade inte förändrat sin tro eller lovat Henrik någon framtid. Hon hade bara velat dela en söndag med honom.

Men för första gången hade deras hemliga förhållande fått existera en stund ute i dagsljuset.

Del 12 – Kyrkdamens förbjudna nyfikenhet

Kapitel 72: Fru Margareta Lindberg

Margareta Lindberg var sjuttiotvå år gammal, förmögen änka och en av traktens mest välkända kyrkobesökare.

Hon ägde en stor villa med utsikt över sjön, hade ärvt betydande tillgångar efter sin avlidne make och satt i styrelsen för flera välgörenhetsorganisationer.

Varje söndag satt hon på andra raden i kyrkan.

Hon bar alltid hatt, pärlhalsband och välskräddade dräkter.

Utåt var Margareta en respektabel kristen dam med oklanderligt uppförande.

Men hon hade en svaghet.

Skvaller.

Särskilt när det handlade om människors hemliga kärleksliv.

Margareta kunde diskutera Bibeln och kyrkans ekonomi med samma allvar som hon senare spekulerade om vem som hade en hemlig älskarinna.

Henrik Falkenström hade hon känt sedan han var barn.

Hans far, Gustaf Falkenström, hade varit en av hennes närmaste vänner. Familjerna hade umgåtts under årtionden.

Margareta mindes fortfarande Henrik som en liten pojke i kortbyxor som sprang genom herrgårdens trädgård.

Men pojken hade blivit en fyrtiofemårig, välbyggd och elegant herre.

Och Margareta måste erkänna för sig själv att hon tyckte att han hade blivit en synnerligen attraktiv man.

Hon brukade skämtsamt säga att Henrik var traktens stiligaste ungkarl.

Men bakom skämtet fanns en liten personlig förtjusning.

När han kom till kyrkan i sina skräddarsydda kostymer brukade hon lägga märke till hans breda axlar, hans lugna uppträdande och hans självsäkra sätt.

Det hade hon aldrig berättat för någon.

Kapitel 73: Kvinnan i den svarta niqaben

Det hade gått några dagar sedan Henrik och Maryam besökt kyrkan tillsammans.

Margareta hade inte kunnat sluta tänka på den unga kvinnan.

Maryam hade sett så prydlig ut i sin marinblå kjol, vita blus, lilla hatt och vita handskar.

Men Margareta hade en märklig känsla av att hon sett samma kvinna någon annanstans.

En eftermiddag kom hon plötsligt ihåg.

Några veckor tidigare hade hon kört förbi Falkenströms herrgård.

Där hade hon sett en ung kvinna i heltäckande svart niqab lämna en av byggnaderna.

Kvinnans ansikte hade varit dolt, men hennes längd, gångstil och sätt att röra sig påminde om Maryams.

Kan det vara samma kvinna? tänkte Margareta.

Hon började fundera.

Varför hade Henrik tagit med sin unga städerska till kyrkan?

Varför hade hon varit så elegant klädd?

Och varför hade Henrik öppnat bildörren åt henne och låtit henne hålla hans arm?

Margareta log för sig själv.

”Jaså, Henrik Falkenström. Vad har du egentligen för dig?”

Kapitel 74: En förmögen dams lilla undersökning

Margareta bestämde sig för att undersöka saken.

Hon hade aldrig behövt bekymra sig om pengar och var van att kunna göra ungefär som hon ville.

En tisdag hyrde hon därför en diskret bil istället för att använda sin välkända mörkgröna Jaguar.

Hon ville inte väcka uppmärksamhet.

På eftermiddagen såg hon Maryam lämna herrgården i sin vanliga svarta niqab.

Margareta följde efter på avstånd.

Maryam gick först till en mataffär, därefter till ett litet bibliotek där hon lånade några böcker på lätt svenska.

Margareta blev nästan besviken.

”Jaha. Hon handlar och läser böcker. Vilket oerhört skandalöst liv”, muttrade hon ironiskt.

Men hennes nyfikenhet var inte stillad.

Hon följde senare tillbaka mot herrgården.

På kvällen såg hon att flera av de andra anställda lämnade egendomen.

Maryam blev däremot kvar.

Länge.

Margareta satt i bilen och betraktade de upplysta fönstren.

Hon kunde inte se vad som hände inne i huset.

Men hennes fantasi arbetade desto mer.

”En ung vacker kvinna. En ogift herrgårdsägare. Och båda ensamma i det stora huset.”

Hon log finurligt.

”Det här måste jag fråga Henrik om.”

Kapitel 75: Kaffe hos herrgårdsägaren

Två dagar senare ringde det på herrgårdens stora entrédörr.

Henrik öppnade själv.

Utanför stod Margareta Lindberg, klädd i en vinröd dräkt med matchande hatt.

”Margareta! Vilken överraskning.”

Hon log brett.

”Min käre Henrik! Får en gammal vän till din far inte hälsa på?”

Henrik skrattade.

”Naturligtvis. Kom in.”

Han hjälpte henne av med kappan och förde henne till biblioteket.

”Kaffe?”

”Gärna, min gosse.”

Henrik log åt det gamla tilltalet.

Trots att han var fyrtiofem år behandlade Margareta honom fortfarande ibland som om han vore tjugofem.

De satte sig i varsin fåtölj.

Samtalet började oskyldigt.

De talade om kyrkan, om den kommande välgörenhetsmiddagen och om gamla minnen från Henriks far.

Men Margareta kunde inte hålla sig särskilt länge.

”Henrik, får jag fråga dig något?”

”Självklart.”

Hon tog en liten klunk kaffe.

”Den unga damen du hade med dig till kyrkan i söndags … Maryam, hette hon väl?”

”Ja.”

”Mycket elegant ung kvinna.”

Henrik log.

”Det är hon.”

Margareta lutade huvudet åt sidan.

”Men jag har funderat på en sak.”

Henrik såg road ut.

”Det låter farligt.”

”Var inte fräck mot en gammal dam!”

De skrattade.

Sedan fortsatte hon:

”Jag har sett en ung kvinna i svart niqab här vid herrgården tidigare.”

Henrik nickade.

”Ja?”

”Är det samma kvinna som du hade med dig till kyrkan?”

Henrik tvekade inte.

”Ja, Margareta. Det är samma Maryam.”

Den äldre damens ögon vidgades.

”Jaså!”

Hon lutade sig fram.

”Så hon brukar alltså bära niqab?”

”Ja. Hon är muslim.”

Margareta betraktade honom uppmärksamt.

”Men i kyrkan såg hon ut som en svensk pastorsfru från 1952!”

Henrik skrattade högt.

”Ja, hon hade gjort sig särskilt fin.”

”Och du tyckte om det?”

”Mycket.”

Margareta log belåtet.

Nu började det bli intressant.

Kapitel 76: De obekväma frågorna

Margareta ställde försiktigt ned sin kaffekopp.

”Henrik, nu måste du lova att inte bli arg.”

Han höjde ögonbrynen.

”Vad har du nu hittat på?”

”Har du ett romantiskt förhållande med Maryam?”

Henrik blev tyst.

Han betraktade den äldre damen.

”Varför frågar du det?”

”För att jag har känt dig sedan du var barn. Och jag såg hur du tittade på henne i kyrkan.”

Henrik log svagt.

”Hur tittade jag?”

”Som din far brukade titta på vackra kvinnor när han trodde att din mor inte såg.”

Henrik skrattade förvånat.

”Margareta!”

”Åh, låtsas inte vara förskräckt! Jag kände din far bättre än de flesta.”

Hon flyttade fram stolen.

”Nå, Henrik?”

Han suckade.

”Maryam och jag har kommit varandra nära.”

Margareta spärrade upp ögonen.

”Jaså!”

”Men jag tänker inte diskutera hennes privatliv.”

”Så ni är mer än arbetsgivare och städerska?”

Henrik såg på henne.

”Ja. Vi har en privat relation.”

Margareta lutade sig tillbaka med ett mycket nöjt uttryck.

”Det var väl det jag misstänkte!”

Hon betraktade honom.

”Men Henrik! Hon är ju så ung.”

”Hon är tjugofyra år.”

”Och du är fyrtiofem.”

”Jag kan fortfarande räkna, Margareta.”

Hon skrattade.

”Det är ju tjugotre års skillnad!”

”Ja.”

Margareta skakade långsamt på huvudet.

”Och hon är muslim.”

”Ja.”

”Och bär niqab.”

”Ja, Margareta.”

Hon log finurligt.

”Du har verkligen hittat något annorlunda den här gången.”

Henriks uttryck blev allvarligare.

”Maryam är inte något jag har hittat. Hon är en människa, och hon betyder något för mig.”

Margareta tystnade en stund.

Sedan log hon igen.

”Jaja, min gosse. Jag förstår.”

Men Henrik misstänkte starkt att hon inte hade förstått alls.

Kapitel 77: Margaretas djärvaste fråga

Margareta hade nu blivit så nyfiken att hennes vanliga självbehärskning började försvinna.

”Henrik, får jag fråga en sista sak?”

Han skrattade trött.

”Det sade du för tre frågor sedan.”

”Den här gången menar jag det!”

”Nåväl.”

Margareta lutade sig fram och sänkte rösten.

”Är ni intima med varandra?”

Henrik betraktade henne länge.

”Margareta, det där är en mycket privat fråga.”

”Ja, naturligtvis.”

Hon gjorde en kort paus.

”Men är ni det?”

Han skakade på huvudet och skrattade till.

”Du är verkligen omöjlig.”

Margareta log oskyldigt.

”Jag är bara nyfiken.”

Henrik lutade sig tillbaka.

”Jag tänker inte berätta vad Maryam och jag gör när vi är ensamma.”

”Jaha! Då förstår jag!”

”Du förstår precis vad du själv vill förstå.”

Margareta skrattade.

Sedan blev hon plötsligt mer djärv.

”Henrik … jag hoppas du inte tar illa upp av en märklig fråga.”

Han såg misstänksamt på henne.

”Det beror på.”

Hon sänkte rösten ytterligare.

”Skulle jag kanske kunna få titta på någon gång?”

Henrik stirrade på henne.

”Titta på vad?”

Margareta log förläget.

”När ni är intima.”

Det blev alldeles tyst.

Henrik satte nästan kaffet i halsen.

”Margareta!”

Hon brast ut i skratt.

”Åh, käre Henrik! Du skulle se ditt ansikte!”

Han skakade på huvudet.

”Du kan omöjligen mena allvar.”

Margareta rättade till sitt pärlhalsband.

”Jag är gammal, Henrik, inte död. Man får väl vara nyfiken.”

Henrik försökte hålla tillbaka ett skratt men blev sedan allvarlig.

”Nej. Absolut inte.”

”Inte ens om …”

”Margareta.”

Hans röst var lugn men bestämd.

”Maryams privatliv är inte till för någon annans underhållning. Och mitt sovrum är ingen föreställning.”

Margareta blev tyst.

Sedan nickade hon.

”Nej. Du har rätt.”

Hon tog en klunk kaffe.

”Det var kanske en opassande fråga.”

”Mycket opassande.”

Hon log svagt.

”Du har blivit precis lika bestämd som din far.”

Kapitel 78: En gammal kvinnas bekännelse

En stund senare hade samtalet blivit lugnare.

Margareta betraktade Henrik över kaffekoppen.

”Vet du, Henrik, ibland glömmer jag att du inte längre är en ung pojke.”

Han log.

”Det var ganska länge sedan jag var det.”

Hon nickade.

”Jag minns när din far tog med dig på julmiddagarna. Du var så välartad. Alltid skjorta och ordentliga skor.”

Henrik skrattade.

”Det låter som honom.”

Margareta blev eftertänksam.

”Och nu sitter du här som en stilig, vuxen herrgårdsägare.”

Hon såg på honom med ett leende som dröjde lite för länge.

Henrik märkte det.

”Du smickrar mig, Margareta.”

”Ja, det gör jag nog.”

Sedan skrattade hon åt sig själv.

”Jag ska erkänna något. Om jag hade varit trettio år yngre hade du kanske fått besvär med mig istället.”

Henrik skrattade högt.

”Det tvivlar jag inte på!”

Margareta log belåtet.

Men hon skämtade inte helt.

Hon hade alltid tyckt om Henriks utseende och hans gammaldags sätt.

Hans kostymer, artighet och självsäkerhet påminde henne om männen från hennes egen ungdom.

Och kanske var det just därför Maryam fascinerade henne.

Den unga kvinnan hade fått en plats nära Henrik som Margareta själv aldrig haft.

Det gjorde henne både nyfiken och en aning avundsjuk.

Kapitel 79: Maryam kommer in

Just då knackade det på bibliotekets dörr.

”Kom in”, sade Henrik.

Maryam steg in med en silverbricka.

Hon bar sin vanliga svarta niqab och en lång mörk klädnad.

”Ursäkta. Jag kommer med mer kaffe.”

Margareta vände sig omedelbart mot henne.

”Men god dag, kära Maryam!”

Maryam stannade förvånat.

”God dag, fru Lindberg.”

Margareta log stort.

”Så trevligt att se dig igen! Jag kände knappt igen dig utan din vackra lilla söndagshatt.”

Maryam skrattade försiktigt.

”Ja. Idag har jag mina vanliga kläder.”

”Jag förstår. Henrik har precis berättat att det verkligen var du som följde med honom till kyrkan.”

Maryam nickade.

”Ja. Det var roligt.”

Margareta betraktade henne med stort intresse.

”Och vad tyckte du om vår kyrka?”

”Mycket fin. Och alla var snälla.”

”Det gläder mig.”

Maryam ställde ned kaffebrickan.

Sedan vände hon sig mot Henrik.

”Behöver du något mer?”

”Nej, tack, Maryam.”

Hon log mot honom med ögonen.

Det var en kort blick.

Men Margareta såg den.

Och hon såg hur Henrik besvarade den.

Det behövdes inga fler förklaringar.

När Maryam lämnat rummet vände sig Margareta långsamt mot Henrik.

”Jaha, min käre Henrik.”

Han suckade.

”Vad nu?”

Hon log nästan triumferande.

”Den flickan är verkligen förtjust i dig.”

Henrik såg mot dörren där Maryam försvunnit.

”Ja”, sade han stilla.

Margareta lutade sig tillbaka.

”Och jag misstänker att känslorna inte bara går åt ett håll.”

Henrik svarade inte.

Kapitel 80: Ett löfte om tystnad

När Margareta skulle gå följde Henrik henne till entrén.

Han hjälpte henne på med kappan.

”Margareta?”

”Ja, min gosse?”

”Jag vill be dig om en sak.”

Hon såg upp på honom.

”Vad då?”

”Det vi har pratat om idag stannar mellan oss.”

Margareta höjde ögonbrynen.

”Du menar Maryam?”

”Ja.”

Hon log.

”Henrik, du vet att jag älskar ett gott skvaller.”

”Det vet jag alltför väl.”

”Men jag kände din far i nästan femtio år. Jag tänker inte medvetet skada hans son.”

Henrik nickade.

”Tack.”

Margareta lade handen på hans arm.

”Men jag vill säga en sak.”

”Ja?”

”Var försiktig med den unga kvinnans känslor.”

Henrik betraktade henne.

Hon fortsatte:

”Jag må vara en nyfiken gammal dam, men jag är inte dum. Jag såg hur hon tittade på dig. Hon verkar tycka mycket om dig.”

Henrik nickade långsamt.

”Det gör hon.”

”Och du har ett ansvar, Henrik. Särskilt eftersom hon arbetar för dig.”

Han blev tyst.

Margareta klappade honom på armen.

”Nåväl. Nu ska jag låta dig vara.”

Hon gick mot dörren men stannade plötsligt.

”Förresten!”

Henrik suckade.

”Vad nu, Margareta?”

Hon log oskyldigt.

”Kommer Maryam till kyrkan nästa söndag också?”

”Det tror jag.”

”Utmärkt!”

”Varför frågar du?”

Margareta rättade till sin hatt.

”Därför att jag tänker sätta mig bredvid henne och fråga var hon köpt den där underbara lilla hatten.”

Henrik skrattade.

”Är det verkligen allt?”

Margareta blinkade åt honom.

”Min käre Henrik. En dam avslöjar aldrig alla sina avsikter.”

Sedan försvann hon ut genom den stora entrédörren.

Kapitel 81: Kyrkdamens nya hemlighet

När Margareta satte sig i sin Jaguar hade hon svårt att sluta le.

Hon hade fått veta betydligt mer än hon förväntat sig.

Henrik Falkenström, den respektable protestantiske herrgårdsägaren, hade en hemlig relation med sin tjugofyraåriga muslimska städerska.

Och kvinnan i svart niqab var verkligen samma elegant klädda unga dam som följt honom till kyrkan.

Margareta satte på sig sina läsglasögon och tittade i backspegeln.

”Nå, Gustaf”, mumlade hon som om hon talade till Henriks avlidne far.

”Din son har sannerligen ärvt familjens intresse för vackra kvinnor.”

Hon skrattade för sig själv.

Men sedan blev hon eftertänksam.

Maryam hade verkat vänlig, respektfull och uppriktigt glad över att följa med till kyrkan.

Och Henrik hade försvarat hennes privatliv när Margaretas nyfikenhet gått för långt.

Det var något hon inte riktigt hade förväntat sig.

Kanske betydde flickan mer för honom än han själv förstod.

Margareta startade bilen.

Hon hade lovat Henrik att inte sprida några rykten.

Det löftet tänkte hon hålla.

Åtminstone tills vidare.

Men hon hade absolut inte tänkt sluta vara nyfiken.

Nästa söndag skulle hon tala ordentligt med Maryam.

Inte om hennes intima relation med Henrik.

Utan om hennes liv, hennes bakgrund och hur en ung muslimsk kvinna från ett annat land hade hamnat på en gammal svensk herrgård.

Och kanske, tänkte Margareta med ett litet leende, skulle hon så småningom förstå varför Henrik blivit så fascinerad av henne.

För första gången på många år hade Margareta Lindberg upptäckt en hemlighet som hon inte bara ville skvallra om.

Hon ville förstå den.

Del 13 – Kyrkdamens mest förbjudna samtal

Kapitel 82: Ett oväntat möte vid herrgårdsgrinden

Det var en kylig torsdagseftermiddag.

Maryam hade precis avslutat sitt arbetspass på Falkenströms herrgård. Hon bar sin vanliga svarta niqab, en lång svart kappa och mörka skor.

Hon hade arbetat sedan tidig morgon och tänkte gå hem, laga middag och vila.

Men när hon närmade sig herrgårdens stora järngrind hörde hon plötsligt en bil sakta in bakom sig.

Det var en mörkgrön Jaguar.

Förarfönstret vevades ned.

”Maryam! Min kära flicka!”

Maryam stannade.

Bakom ratten satt fru Margareta Lindberg, den sjuttiotvååriga kyrkdamen som hon träffat under söndagens gudstjänst.

Margareta bar en vinröd hatt, pärlörhängen och en elegant beige kappa.

”God eftermiddag, fru Lindberg!”

”God eftermiddag! Är du på väg hem?”

”Ja. Jag har slutat arbeta.”

Margareta såg sig omkring innan hon lutade sig närmare det öppna bilfönstret.

”Maryam, jag behöver prata med dig om något viktigt.”

Maryam blev förvånad.

”Med mig?”

”Ja, kära du. Det gäller Henrik.”

Maryam kände genast hur hjärtat slog snabbare.

”Har något hänt?”

”Nej, nej! Ingenting farligt. Men jag skulle väldigt gärna vilja tala med dig i enrum.”

Maryam såg frågande på henne.

Margareta log.

”Jag bor bara några kilometer härifrån. Följ med mig hem på en kopp te. Jag har något jag vill fråga dig.”

”Nu?”

”Ja, nu. Det är viktigt att du kommer, kära Maryam. Jag vill verkligen prata med dig.”

Maryam tvekade.

”Vad vill du fråga?”

Margareta sänkte rösten.

”Om dig och Henrik.”

Maryam stod alldeles stilla.

Margareta såg hennes tvekan och tillade:

”Du behöver naturligtvis inte berätta något du inte vill. Men jag har känt Henriks familj i nästan femtio år, och jag tror att vi två skulle ha mycket att prata om.”

Maryam funderade.

Hon hade faktiskt länge önskat att hon hade någon att anförtro sig åt.

Någon som kände Henrik.

Någon som inte skulle döma henne direkt.

”Okej”, sade hon till slut. ”Jag följer med.”

Margareta log belåtet.

”Utmärkt! Hoppa in, min kära.”

Kapitel 83: Te i den förmögna änkans villa

Margareta Lindbergs villa låg vid en sjö, omgiven av gamla lindar och en välskött trädgård.

Huset var nästan lika imponerande som Henriks herrgård.

Inomhus fanns antika möbler, stora oljemålningar, persiska mattor och bokhyllor fyllda med gamla böcker.

Maryam följde fascinerat med genom hallen.

”Du har mycket fint hus, fru Lindberg.”

”Tack, kära du. Och du får gärna säga Margareta.”

Hon ledde Maryam in i ett mindre sällskapsrum.

På bordet stod redan en silverbricka med tekanna, engelska porslinskoppar och små kakor.

”Sätt dig här, Maryam.”

Maryam satte sig i en grön sammetsfåtölj.

Margareta slog sig ned mittemot.

”Vill du ta av dig ansiktsslöjan? Du behöver förstås inte.”

Maryam såg sig omkring.

”Är vi ensamma?”

”Alldeles ensamma. Min hushållerska gick hem för en timme sedan.”

Maryam lossade försiktigt sin niqab.

Margareta såg hennes ansikte för första gången på nära håll.

”Men kära nån! Vilken vacker ung kvinna du är!”

Maryam skrattade generat.

”Tack.”

Margareta hällde upp te.

”Nu, min kära Maryam, vill jag ställa några frågor.”

Maryam log.

”Jag märker det.”

”Och jag hoppas att du inte tycker att jag är en alldeles för nyfiken gammal tant.”

”Nej.”

Margareta lutade sig fram med glimten i ögat.

”Det var tur. För jag är fruktansvärt nyfiken.”

Båda kvinnorna började skratta.

Kapitel 84: Älskar du Henrik?

Margareta tog en liten klunk te.

”Maryam, jag har känt Henrik sedan han var en liten pojke.”

”Ja, han berättade.”

”Hans far Gustaf var en mycket god vän till mig. Jag har varit på fler middagar på den där herrgården än jag kan räkna.”

Maryam lyssnade intresserat.

”Henrik är en fin man”, fortsatte Margareta. ”Men också ganska envis. Precis som sin far.”

Maryam skrattade.

”Ja. Mycket envis.”

Margareta log.

”Du känner honom alltså ganska väl?”

Maryam nickade.

”Ja.”

Den äldre damen satte ned koppen.

”Maryam, jag tänker fråga dig rakt ut. Är du förälskad i Henrik?”

Maryam blev tyst ett ögonblick.

Sedan log hon.

”Ja.”

Margareta höjde ögonbrynen.

”Jaså!”

”Jag älskar honom”, fortsatte Maryam.

”Älskar?”

”Ja. Mycket.”

Margareta lutade sig tillbaka.

”Men du är bara tjugofyra år, och Henrik är fyrtiofem.”

Maryam ryckte försiktigt på axlarna.

”Jag vet. Jag tycker om att han är äldre.”

”Och han är kristen.”

”Ja.”

”Du är muslim.”

”Ja, Margareta. Jag vet allt det.”

Margareta skrattade.

”Förlåt mig, min kära. Jag låter som en gammal kyrkförhörsledare.”

Maryam skrattade också.

Sedan fortsatte hon:

”Jag vet att vi är olika. Men jag älskar honom ändå.”

Margareta betraktade henne länge.

”Och älskar han dig?”

Maryam funderade.

”Han tycker mycket om mig. Men han vill inte gifta sig.”

”Har han sagt det?”

”Ja.”

”Och du accepterar det?”

Maryam nickade.

”Jag har bestämt mig för att njuta av det vi har. Jag vill vara med Henrik, även om han inte blir min make.”

Margareta såg nästan förbluffad ut.

”Du överraskar mig verkligen, Maryam.”

”Varför?”

”För att jag hade föreställt mig dig som en mycket försiktig ung kvinna.”

Maryam log finurligt.

”Jag var försiktig. Innan Henrik.”

Kapitel 85: Maryams förbjudna bekännelse

Margareta rättade till sitt pärlhalsband.

”Maryam, nu ska jag fråga något mycket personligt.”

Maryam skrattade.

”Mer personligt?”

”Ja, betydligt mer.”

”Okej.”

Margareta sänkte rösten trots att de var ensamma.

”Har du och Henrik ett intimt förhållande?”

Maryam tittade på henne.

Sedan nickade hon.

”Ja.”

Margareta spärrade upp ögonen.

”Herre Gud!”

Maryam började skratta åt hennes reaktion.

”Du frågade!”

”Ja, det gjorde jag sannerligen!”

Margareta lutade sig fram.

”Men hur går det ihop med din religion? Jag trodde att du ville vänta till äktenskapet.”

Maryam tog en klunk te.

”Det ville jag också.”

”Men?”

”Jag blev kär i Henrik.”

Margareta betraktade henne med stort intresse.

Maryam fortsatte, först lite försiktigt:

”Jag var oskuld när jag började arbeta på herrgården.”

”Jaså?”

”Ja. Och jag ville bevara min vaginala oskuld tills jag gifte mig.”

Margareta nickade.

”Det förstår jag.”

”Men jag ville samtidigt vara nära Henrik.”

Maryam drog ett djupt andetag.

”Så under flera månader hade vi bara analsex.”

Margareta stelnade till mitt i rörelsen när hon skulle lyfta sin tekopp.

”Bara … vad sade du?”

Maryam såg nästan road ut.

”Analsex.”

Margareta ställde långsamt ned koppen igen.

”Men gode Gud i himlen!”

Maryam brast ut i skratt.

”Margareta!”

”Nej, men kära barn! Du säger det så lugnt!”

”Du ville att jag skulle berätta sanningen.”

Margareta skrattade och skakade på huvudet.

”Ja, och sanningen blev betydligt mer intressant än jag hade väntat mig!”

Maryam log.

”Jag visste att det inte gjorde vår relation tillåten enligt min religion. Men jag tänkte att jag åtminstone skulle vänta med vaginalt samlag.”

Margareta såg fundersam ut.

”Och hur upplevde du det?”

Maryam blev allvarligare.

”Första gången gjorde det ont.”

”Stackars flicka.”

”Jag var nervös och visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig. Jag ville så gärna vara nära Henrik och göra honom glad.”

Margareta lade huvudet på sned.

”Men ville du själv?”

”Ja. Jag ville vara med honom. Jag ville också ge honom njutning. Men jag förstod efteråt att jag inte skulle behöva stå ut med smärta för hans skull.”

Margareta nickade.

”Det är en viktig skillnad, Maryam.”

”Jag vet det nu.”

Hon log igen.

”Men jag tyckte om vår närhet. Jag längtade efter Henrik hela tiden.”

Margareta betraktade henne ett ögonblick.

Sedan skakade hon på huvudet och utbrast:

”Gud så förbjudet!”

Hon började skratta.

Maryam skrattade med henne.

Men Margareta var ännu inte färdig.

Hon lutade sig närmare och tillade med ett finurligt leende:

”Fast det där har man ju själv provat.”

Maryam tappade nästan hakan.

”Margareta!”

Den äldre damen började skratta så kraftigt att hon fick ta fram sin näsduk.

”Ja, kära du! Tror du att vi äldre kvinnor aldrig har haft ett kärleksliv?”

”Du också?”

”Ja, för många år sedan, tillsammans med min avlidne make.”

Maryam stirrade på henne.

”Men du är ju kyrkdam!”

Margareta skrattade ännu mer.

”Och? Tror du att vi som går i kyrkan varje söndag har levt helt utan passion?”

Maryam brast ut i skratt.

De båda kvinnorna skrattade så länge att Margareta till slut fick torka en tår ur ögonvrån.

”Åh, Maryam”, sade hon. ”Det här är nog det mest uppriktiga samtal jag haft på många år.”

Kapitel 86: Den andra hemligheten

När skrattet lagt sig tog Margareta en kaka.

”Men du sade att ni gjorde så under flera månader?”

”Ja.”

”Gör ni fortfarande bara så?”

Maryam skakade på huvudet.

”Nej.”

Margareta stannade upp.

”Jaså?”

”Jag bestämde mig senare för att också ha vaginalt samlag med Henrik.”

Den äldre damen tittade förvånat på henne.

”Så du valde till slut att inte vänta till äktenskapet?”

Maryam nickade.

”Ja.”

”Var det ett svårt beslut?”

”Mycket svårt.”

Hon satte ned koppen.

”Jag tänkte på min mamma. På min religion. På allt jag hade lärt mig.”

”Och på Henrik?”

Maryam log.

”Mest på Henrik.”

Margareta skakade långsamt på huvudet.

”Du är verkligen förälskad i den mannen.”

”Ja.”

”Och hur känner du inför ditt beslut idag?”

Maryam funderade länge.

”Jag är glad att jag själv fick bestämma. Jag tycker mycket om att vara nära honom. Men ibland tänker jag fortfarande på min tro.”

Margareta nickade.

”Det förstår jag.”

Maryam fortsatte:

”Jag har inte slutat vara muslim. Jag ber fortfarande. Jag bär fortfarande niqab. Men jag har ett hemligt förhållande med Henrik.”

”Och du är lycklig?”

Maryam log stort.

”Ja, Margareta. Jag är lycklig.”

Den äldre kvinnan betraktade henne med ett varmt uttryck.

”Då är jag glad för din skull.”

Kapitel 87: Kyrkdamens egen lilla hemlighet

Margareta reste sig och gick fram till ett gammalt fotografi som stod på ett sidobord.

Det föreställde Henrik som ung vuxen tillsammans med sin far Gustaf.

”Kom hit, Maryam.”

Maryam reste sig och gick fram.

”Titta här.”

Margareta pekade på fotografiet.

”Det där är Henrik när han var tjugotre år.”

Maryam log.

”Han var fin!”

”Ja, det var han verkligen.”

Margareta blev stående och betraktade bilden.

”Och han har blivit ännu stiligare med åren.”

Maryam vände sig mot henne.

”Tycker du?”

Margareta log.

”Naturligtvis. Henrik är en mycket attraktiv man.”

Maryam började skratta.

”Margareta! Du gillar Henrik!”

Den äldre kvinnan höjde ögonbrynen.

”Min kära flicka, jag har ögon!”

De började skratta igen.

Margareta fortsatte:

”Jag ska erkänna en sak. Om jag hade varit trettio år yngre hade jag nog också försökt fånga den där herrgårdsägarens uppmärksamhet.”

Maryam tittade på henne med spelad förskräckelse.

”Du vill ta min Henrik?”

Margareta skrattade högt.

”Nej, nej! Du får behålla honom!”

”Bra!”

De skrattade så mycket att Margareta fick sätta sig ned igen.

Efter en stund sade hon:

”Men jag förstår faktiskt varför du tycker om honom.”

Maryam nickade ivrigt.

”Han är så stilig. Och han är lugn. Han blir nästan aldrig arg.”

”Det har han efter sin far.”

”Och hans kostymer!”

Margareta log uppskattande.

”Ja, de där kostymerna. Hans far klädde sig precis lika elegant.”

Maryam satte sig bredvid henne.

”Jag tycker om när Henrik kommer hem från kyrkan. Han ser så fin ut.”

Margareta betraktade henne.

”Du tycker verkligen om hela hans gammaldags stil, eller hur?”

”Ja!”

Hon skrattade.

”Kanske därför jag ville klä mig som en gammaldags kyrkdam när vi gick tillsammans.”

Margareta log brett.

”Och jag tyckte att du var alldeles förtjusande.”

Kapitel 88: Varför Maryam berättade allt

Efter nästan två timmars samtal hade de druckit flera koppar te.

Maryam kände sig märkligt lättad.

Margareta hade ställt många personliga frågor, ibland till och med fräcka sådana.

Men hon hade också lyssnat.

Och Maryam hade fått prata om sådant hon länge burit inom sig.

Till slut sade hon:

”Margareta, får jag säga en sak?”

”Naturligtvis.”

”Jag är väldigt glad att du bjöd hem mig.”

Den äldre damen log.

”Är du?”

”Ja. Jag har ingen här i Sverige som jag kan prata så här med.”

Margareta blev allvarlig.

Maryam fortsatte:

”Mina muslimska väninnor vet inte allt om Henrik. Min mamma vet ingenting. Och jag kan inte prata med de andra som jobbar på herrgården.”

Hon såg ned på sina händer.

”Ibland vill jag bara berätta för någon hur mycket jag tycker om honom.”

Margareta lade försiktigt handen över hennes.

”Det förstår jag, kära du.”

”Och du känner honom. Du känner hans familj.”

”Ja, det gör jag.”

Maryam log.

”Därför känns det bra att prata med dig.”

Margareta blev märkbart rörd.

Hon hade först bjudit hem Maryam av ren nyfikenhet.

Hon hade velat avslöja herrgårdsägarens hemligheter, få veta vad som egentligen hände bakom de tunga gardinerna och stilla sin egen förtjusning i skvaller.

Men nu satt en ung kvinna framför henne som verkade genuint glad över att äntligen ha någon att tala med.

Margareta kände ett oväntat ansvar.

”Maryam”, sade hon mjukt, ”jag vill att du ska veta att det du berättat stannar här.”

Maryam såg upp.

”Lovar du?”

”Jag lovar.”

”Inte till Henrik heller?”

Margareta skakade på huvudet.

”Nej. Det här är ditt förtroende.”

Maryam log varmt.

”Tack, Margareta.”

Den äldre damen klappade hennes hand.

”Och du är alltid välkommen hit på te.”

Maryam skrattade.

”Även om jag pratar om förbjudna saker?”

Margareta skrattade tillbaka.

”Min kära flicka, vid min ålder är det just de samtalen som gör eftermiddagsteet intressant!”

Kapitel 89: Ett oväntat erbjudande

När Maryam skulle gå hem följde Margareta henne ut i hallen.

Hon hjälpte henne att rätta till den svarta niqaben.

”Du vet, Maryam, jag har en idé.”

”Vad då?”

”Du skulle kunna komma hit någon eftermiddag i veckan. Vi kan dricka te, öva svenska och prata om livet.”

Maryam såg glad ut.

”Vill du det?”

”Mycket gärna.”

”Men jag jobbar på herrgården.”

”Du kommer förstås bara när du är ledig.”

Maryam nickade.

”Det vill jag gärna.”

Margareta log.

”Och nästa söndag sitter du väl bredvid Henrik i kyrkan igen?”

”Ja!”

”Då får du visa mig din nya hatt.”

Maryam skrattade.

”Jag har redan tittat på en!”

”Utmärkt. Då har vi både hattar och herrgårdsägare att diskutera.”

De skrattade en sista gång.

Sedan gav Margareta henne en varm kram.

När Maryam lämnade villan var hon på ovanligt gott humör.

Hon hade fått en vän.

En mycket äldre, rik, protestantisk kyrkdam som älskade skvaller och hade betydligt fler egna erfarenheter än Maryam någonsin hade föreställt sig.

Och framför allt någon som nu kände till hennes och Henriks hemliga förhållande.

Kapitel 90: Margaretas sista tanke

När Maryam hade gått återvände Margareta till sällskapsrummet.

Hon satte sig i sin gröna sammetsfåtölj och hällde upp den sista skvätten te.

”Jösses”, mumlade hon för sig själv.

Hon skakade på huvudet och skrattade.

”Gustaf Falkenström, om du bara visste vad din son har för sig.”

Hon tänkte tillbaka på Maryams berättelse.

Den unga muslimska kvinnan hade med stor uppriktighet berättat om sin oskuld, sin kärlek till Henrik, de olika gränser hon valt att korsa och hur lycklig hon var över deras hemliga förhållande.

Margareta hade fått fler svar än hon vågat hoppas på.

Men hon hade också fått veta något hon inte hade förväntat sig.

Maryam var inte bara en ung kvinna som Henrik hade förfört.

Hon hade egna önskningar, egna beslut och en stark vilja att få leva sitt liv på sitt sätt.

Margareta log.

”Den där flickan är inte alls så blyg som hon ser ut.”

Sedan blev hon eftertänksam.

Hon visste att Henrik från början inte hade sökt ett seriöst förhållande.

Och hon visste hur lätt en äldre, förmögen man kunde underskatta känslorna hos en yngre kvinna som arbetade för honom.

Hon tog upp ett gammalt fotografi av Henriks far.

”Gustaf”, sade hon lågt, ”jag tror minsann att jag ska hålla ett litet öga på din son.”

Hon ställde tillbaka fotografiet.

Sedan log hon finurligt.

För nu hade Margareta Lindberg fått två saker hon inte visste att hon saknade.

En ung väninna som anförtrodde henne sina allra hemligaste tankar.

Och en alldeles utmärkt anledning att besöka Falkenströms herrgård oftare.

Maryam trodde att hon hade funnit en förtrogen.

Margareta hade funnit en vän – och traktens mest fascinerande hemlighet.

Och ingen av dem anade ännu hur mycket deras nya vänskap skulle påverka Henrik.

Del 14 – Kyrkdamens förbjudna hemlighet

Kapitel 91: Den tyske besökaren

Fru Margareta Lindberg hade alltid varit en kvinna som visste hur man uppförde sig.

Åtminstone offentligt.

Vid sjuttiotvå års ålder var hon fortfarande en av traktens mest eleganta damer. Varje söndag satt hon på sin vanliga plats i kyrkan, klädd i välskräddad dräkt, pärlhalsband och en liten hatt.

Hon var förmögen, änka sedan nästan femton år och ägde en av traktens vackraste villor.

Hennes hushållerska, Helga Brandt, hade arbetat hos henne i över tio år.

Helga var en femtiotreårig tysk kvinna från Hamburg. Hon var noggrann, pålitlig och skötte Margaretas stora hus nästan lika omsorgsfullt som om det hade varit hennes eget.

Men det var inte Helga som hade börjat uppta Margaretas tankar den senaste tiden.

Det var hennes yngre halvbror.

Lukas Weber.

Han var trettio år gammal, lång, mörkblond och hade breda axlar. Han arbetade med restaurering av antika möbler och hade kommit till Sverige för några månader sedan.

Helga hade presenterat honom för Margareta när han hjälpte till att reparera ett gammalt skrivbord i hennes bibliotek.

”Det här är min lillebror Lukas”, hade hon sagt.

Margareta hade betraktat honom med ett vänligt leende.

”Men vilken stilig ung herre!”

Lukas hade skrattat.

”Danke schön, Frau Lindberg.”

”Åh, och tysk är du också! Så trevligt.”

Han hade böjt huvudet artigt.

”Ni får gärna kalla mig Lukas.”

Margareta hade genast tyckt om honom.

Inte bara för hans utseende.

Han var ovanligt hövlig, artig och hade ett lugnt sätt som påminde henne om männen från hennes egen ungdom.

Under veckorna som följde hade Lukas kommit tillbaka flera gånger för att restaurera möbler.

Margareta hade börjat bjuda honom på kaffe.

Sedan lunch.

Och så småningom hade besöken blivit alltmer personliga.

Det som först hade varit oskyldiga samtal hade utvecklats till en hemlig romans.

Margareta hade aldrig trott att hon vid sjuttiotvå års ålder skulle kunna känna sådan förtjusning inför en man igen.

Och allra minst en man som var fyrtiotvå år yngre än hon själv.

Men Lukas var vuxen, charmig och visade henne en uppmärksamhet hon inte hade upplevt på många år.

Deras relation var deras egen lilla hemlighet.

Till och med Helga visste ingenting.

Kapitel 92: En inbjudan med fel datum

Maryam hade börjat tycka mycket om Margareta.

Efter deras långa samtal om Henrik och den hemliga relationen på herrgården hade Maryam känt sig lättad.

Äntligen hade hon någon att prata med.

Margareta var visserligen oerhört nyfiken, men hon var också varm, rolig och överraskande frispråkig.

En måndagsförmiddag fick Maryam ett meddelande.

\> Kära Maryam! Jag skulle gärna vilja bjuda dig på eftermiddagste igen. Kom på onsdag klockan fyra. Vi har säkert mycket mer att prata om! Varma hälsningar, Margareta.

Maryam log bakom sin svarta niqab.

Hon svarade genast:

\> Tack Margareta. Jag kommer gärna. Kram Maryam.

Vad Maryam inte visste var att Margareta hade skrivit fel dag.

Den äldre damen hade egentligen tänkt bjuda henne på torsdagen.

På onsdagen hade hon redan andra planer.

Mycket privata planer.

Lukas skulle komma klockan tre.

Han hade berättat att Helga skulle vara ledig och hälsa på en väninna i Uppsala.

Det betydde att Margareta och Lukas skulle få hela huset för sig själva.

När Margareta skickade meddelandet till Maryam hade hon inte tittat ordentligt i sin almanacka.

Och när Maryam tackade ja tänkte Margareta inte mer på saken.

Hon var alltför upptagen med att fundera på vad hon skulle ha på sig när Lukas kom.

Kapitel 93: En ovanligt välklädd kyrkdam

Onsdagen kom.

Redan vid lunchtid hade Margareta låtit frisera sitt silvergrå hår.

Hon hade valt en mörkgrön sidenklänning med markerad midja och ett pärlhalsband som hon fått av sin avlidne make.

När hon betraktade sig i spegeln log hon för sig själv.

”Margareta Lindberg”, mumlade hon. ”Du uppför dig som en ung flicka igen.”

Hon skrattade.

Det hade gått många år sedan hon brytt sig så mycket om hur hon såg ut inför en man.

Ändå var det precis vad hon gjorde.

Klockan tre ringde det på dörren.

Margareta skyndade sig genom hallen.

Utanför stod Lukas i mörka byxor, vit skjorta och en brun tweedkavaj.

I handen höll han en liten bukett blommor.

”Guten Tag, meine liebe Margareta.”

Hon log brett.

”Åh, Lukas! Så rart av dig.”

Han räckte henne blommorna.

”Till dig.”

”Du skämmer bort en gammal dam.”

Lukas skrattade.

”Du är inte gammal för mig.”

Margareta lade handen mot hans arm.

”Din charmör.”

Hon släppte in honom.

De gick in i den stora salongen där eftermiddagssolen föll över de antika möblerna.

På bordet stod champagneglas och en liten silverbricka med jordgubbar.

Lukas betraktade henne.

”Du är väldigt elegant idag.”

Margareta skrattade nästan generat.

”Tycker du verkligen det?”

”Ja.”

Han tog hennes hand och kysste den.

Hon rodnade.

”Lukas, du får mig att känna mig som trettio år igen.”

Han log.

”Det är väl inget fel med det?”

”Nej, min käre. Inte alls.”

Hon satte sig i den stora sammetssoffan.

Lukas slog sig ned bredvid henne.

Efter en stund lade hon handen mot hans kind.

”Vet du”, sade hon, ”jag har gjort så mycket för att vara en respektabel dam hela mitt liv.”

”Och?”

”Och ibland är det väldigt skönt att inte behöva tänka på vad kyrkans damer skulle säga.”

Lukas skrattade.

”Då ska vi kanske inte bjuda hit dem.”

Margareta brast ut i skratt.

”Nej, gode Gud! Då skulle fru Andersson svimma redan i hallen.”

Lukas tog försiktigt hennes hand.

”Och vad skulle du själv säga?”

Hon betraktade honom.

”Att jag tycker mycket om ditt sällskap.”

Han kom närmare.

”Bara mitt sällskap?”

Margareta log hemlighetsfullt.

”Du vet mycket väl att jag tycker om mer än så.”

Han kysste henne.

Hon besvarade kyssen och lade armarna om hans hals.

För ett ögonblick glömde Margareta fullständigt bort sin ålder, sitt rykte och alla de välmenande råd hon själv hade gett Henrik om hans unga Maryam.

Hon var bara en kvinna som njöt av att vara nära en man hon tyckte om.

Och framför allt tänkte hon inte på att hon väntade besök.

Kapitel 94: Maryam kommer på fel dag

Klockan var fem minuter i fyra när Maryam klev av bussen vid vägen som ledde till Margaretas villa.

Hon bar sin vanliga svarta niqab, en lång elegant kappa och svarta stövlar.

I handen höll hon en liten ask exklusiv choklad som hon köpt som tack för inbjudan.

Hon var på mycket gott humör.

Efter sitt arbetspass på herrgården hade hon berättat för Henrik att hon skulle besöka Margareta.

”Margareta igen?” hade han frågat med ett leende.

”Ja!”

”Ni två verkar ha blivit goda väninnor.”

Maryam hade skrattat.

”Hon är väldigt rolig.”

Henrik hade skakat på huvudet.

”Det är hon sannerligen.”

Nu gick Maryam genom den välskötta trädgården och uppför stentrappan till villans entré.

Hon ringde på dörrklockan.

Ingen svarade.

Hon väntade.

Sedan ringde hon igen.

Fortfarande inget svar.

Maryam tittade på mobilen.

15.57.

Hon var några minuter tidig.

Kanske var Margareta upptagen i köket.

Hon knackade försiktigt.

”Margareta?”

Inget svar.

Maryam drog ett djupt andetag.

Vid sitt förra besök hade Margareta sagt att hon gärna fick komma in om ytterdörren stod olåst.

Hon prövade handtaget.

Dörren öppnades.

”Hallå? Margareta?”

Huset var alldeles tyst.

Maryam steg in i hallen och stängde försiktigt dörren bakom sig.

Hon ställde sin chokladask på ett litet antikt bord.

”Margareta? Det är Maryam!”

Inget svar.

Hon hörde däremot svag musik från sällskapsrummet.

Och skratt.

En mansröst.

Maryam stannade.

Har Margareta gäster? tänkte hon.

Hon hade inte förväntat sig det.

Hon tog några försiktiga steg längs korridoren.

Dörren till salongen stod på glänt.

Därifrån hördes Margaretas välbekanta skratt.

”Åh, Lukas! Du är alldeles för charmig!”

En man svarade med tysk brytning:

”Jag tycker bara om att se dig glad.”

Maryam log för sig själv.

Vem är Lukas?

Hon tänkte ropa igen, men hejdade sig när hon hörde Margareta fortsätta:

”Om damerna i kyrkan såg mig nu skulle de aldrig tro sina ögon!”

Mannen skrattade.

”Då är det tur att de inte är här.”

Maryam blev nyfiken.

Hon tog ett steg närmare den halvöppna dörren.

Genom springan såg hon den stora salongen.

Champagneglasen stod på bordet.

Blommorna låg bredvid soffan.

Och där satt Margareta.

Men inte ensam.

Den sjuttiotvååriga kyrkdamen satt mycket nära en ung, lång och mörkblond man.

Han hade tagit av sig kavajen och hade ena armen om hennes midja.

Margareta höll båda händerna mot hans ansikte.

Hon log på ett sätt Maryam aldrig hade sett tidigare.

Sedan drog hon honom närmare och kysste honom länge.

Maryam spärrade upp ögonen bakom sin niqab.

Men gode Gud!

Hon hade aldrig föreställt sig att Margareta hade en hemlig älskare.

Än mindre en man som såg ut att vara ungefär trettio år gammal.

Maryam visste inte om hon skulle skratta eller backa därifrån.

Hon mindes plötsligt hur Margareta tidigare hade ställt alla sina fräcka frågor om henne och Henrik.

Hur den äldre damen hade utropat:

Gud så förbjudet!

Maryam fick bita sig i läppen för att inte börja skratta.

Då hände något.

Lukas reste sig från soffan och drog Margareta varsamt upp i sin famn.

Den äldre damen lade armarna om hans hals.

”Du gör mig alldeles tokig, Lukas”, viskade hon.

Han log.

”Och du gör mig lycklig.”

Margareta kysste honom igen.

Maryam tog instinktivt ett steg bakåt.

Men hennes häl slog emot ett litet sidobord.

En porslinsfigur började vackla.

Maryam försökte fånga den.

För sent.

Figuren föll mot golvet med ett högt klirr.

Musiken fortsatte spela.

Men skrattet inne i salongen tystnade omedelbart.

”Vad var det där?” hördes Lukas fråga.

Maryam stod alldeles stilla.

Hon höll handen för munnen bakom sin niqab.

Sedan öppnades salongsdörren.

Margareta stod i dörröppningen, klädd i sin gröna sidenklänning, med pärlhalsbandet lite på sned och håret inte längre riktigt lika välordnat.

Bakom henne syntes Lukas.

Den äldre damen stirrade på Maryam.

”MARYAM?!”

Maryam mötte hennes blick.

”Hej, Margareta …”

Margareta såg först på porslinsfiguren på golvet.

Sedan på Maryam.

Sedan tillbaka mot Lukas.

”Men … men … vad gör du här?!”

Maryam blinkade förvånat.

”Du bjöd mig på te.”

Margareta spärrade upp ögonen.

”Idag?!”

”Ja. Onsdag klockan fyra.”

Margareta blev alldeles blek.

Hon förde handen mot pannan.

”Åh, himmelens Gud …”

Maryam tog långsamt upp sin mobil och visade meddelandet.

Margareta läste.

Sedan slöt hon ögonen.

Hon hade verkligen skrivit onsdag.

När hon åter öppnade dem stod Maryam fortfarande framför henne.

Den unga kvinnans mörka ögon glittrade av återhållet skratt.

Margareta förstod genast.

Maryam hade sett allt.

Hon hade sett den unge mannen.

Kyssarna.

Omfamningen.

Och den respektabla kyrkdamens alldeles privata sida.

För första gången på mycket länge var det Margareta Lindberg som blivit avslöjad.

Och Maryam kunde till slut inte hålla sig längre.

Hon började skratta bakom sin niqab.

”Men Margareta …”

Den äldre damen stirrade förskräckt på henne.

Maryam fortsatte med road röst:

”Du frågade mig så mycket om Henrik … men du har ju en egen hemlighet!”

Margareta stod mållös.

Bakom henne försökte Lukas dölja ett leende.

Och i den stora, eleganta villan hade rollerna plötsligt blivit fullständigt ombytta.

Del 15 – En mor från ett annat land

Kapitel 95: Kvinnan på Arlanda

Maryam hade aldrig tidigare varit så nervös inför att möta sin egen mamma.

Hon stod i ankomsthallen på Arlanda med sin svarta niqab, långa mörka kappa och handväskan tätt intill kroppen.

Runt omkring henne skyndade resenärer med väskor och barnvagnar. Människor omfamnade varandra, skrattade och letade efter sina anhöriga.

Maryam tittade gång på gång mot dörrarna.

Hennes mamma, Samira, skulle komma till Sverige för första gången.

Det var en resa Maryam hade längtat efter i flera månader. Ändå var det något som bekymrade henne.

Henrik.

Mamman visste att Maryam arbetade på en stor svensk herrgård. Hon visste att arbetsgivaren var en förmögen man vid namn Henrik Falkenström.

Men där slutade hennes kunskaper.

Hon visste inte hur nära Maryam och Henrik hade kommit varandra.

Hon visste inte att dottern var förälskad i honom.

Och hon visste absolut inte att de hade en hemlig intim relation.

”Maryam!”

En välbekant kvinnoröst fick henne att vända sig om.

Ur ankomsthallen kom en elegant kvinna med en ljus resväska.

Samira.

Hon var fyrtiofem år gammal, men hennes släta ansikte, mörka ögon och ungdomliga hållning gjorde att hon lätt kunde misstas för en kvinna omkring trettio.

Maryam hade ärvt mycket av hennes utseende.

Samira bar en vackert skuren beige långkappa, en mörkgrön långklänning och en ljus sjal som täckte håret. Ansiktet var helt synligt. Hon bar diskret smink och ett tunt guldarmband.

Till skillnad från Maryam hade Samira aldrig känt något behov av att bära niqab.

Hon var troende muslim och uppskattade traditionella seder, men hennes sätt var varmt, okomplicerat och ganska världsvant.

”Mamma!”

Maryam sprang fram och kastade sig i hennes armar.

Samira höll om sin dotter länge.

”Min älskade flicka! Äntligen!”

”Jag har saknat dig så mycket!”

”Och jag dig!”

Samira drog sig tillbaka en aning och betraktade dotterns svarta niqab.

”Du ser precis ut som på våra videosamtal.”

Maryam skrattade.

”Vad hade du förväntat dig?”

”Jag vet inte. Kanske att Sverige hade gjort dig blond.”

Båda började skratta.

Samira strök henne över armen.

”Hur mår du egentligen, min flicka?”

”Bra, mamma. Verkligen bra.”

”Äter du ordentligt?”

”Ja.”

”Sover du ordentligt?”

”Ja, mamma.”

”Arbetar du för mycket?”

”Nej!”

Samira log förnöjt.

”Bra. Då har jag ställt de viktigaste frågorna.”

De började gå mot utgången.

”Hur var resan?” frågade Maryam.

”Utmärkt. Och jag fick prata engelska nästan hela tiden. Det var roligt.”

Samira talade perfekt engelska. Hon hade studerat språket i flera år och använt det regelbundet i sitt tidigare arbete på en internationell skola.

Maryam hade däremot fortfarande svårt med svenskan.

”Du kommer att klara dig bättre än jag här”, sade dottern.

”Äsch. Du lär dig säkert.”

De stannade vid rulltrappan.

Samira såg sig omkring.

”Så rent allting är här.”

”Vänta tills du ser tågen.”

”Och människorna! Alla ser så upptagna ut.”

Maryam skrattade.

”Välkommen till Sverige, mamma.”

Samira tog hennes hand.

”Nu vill jag höra precis allt om ditt liv.”

Maryam log bakom niqaben.

Precis allt?

Nej.

Inte riktigt allt.

Kapitel 96: En mors frågor

De satte sig på ett kafé innan de fortsatte resan.

Samira beställde te och en liten kaka. Maryam tog kaffe.

”Så”, sade Samira och lade handväskan på stolen bredvid sig. ”Berätta om ditt arbete.”

Maryam rörde långsamt i kaffet.

”Det går bra. Jag städar, hjälper till att servera och ibland gör jag andra saker i huset.”

”Och din arbetsgivare?”

”Henrik?”

”Ja. Vad är han för sorts man?”

Maryam försökte låta oberörd.

”Han är snäll.”

”Det hoppas jag verkligen.”

”Och artig. Mycket artig.”

”Hur gammal är han?”

”Fyrtiofem.”

Samira höjde ögonbrynen.

”Jaså! Precis lika gammal som jag.”

”Ja.”

”Då är han ju fortfarande en ganska ung man.”

Maryam nickade.

Samira tog en klunk te.

”Är han gift?”

”Nej.”

”Har han barn?”

”Inte vad jag vet.”

”Bor han ensam i det där stora huset?”

”Ja. Fast det finns personal.”

”Det måste vara ett väldigt stort hus.”

”Det är det.”

Samira log nyfiket.

”Är han en sådan där svensk aristokrat?”

Maryam skrattade till.

”Ja, mamma. Han heter Falkenström.”

”Falkenström”, upprepade Samira långsamt. ”Så elegant det låter.”

”Han är väldigt gammaldags.”

”På vilket sätt?”

”Han har nästan alltid kostym. Och han tycker om gamla möbler och böcker. Och han går till kyrkan varje söndag.”

Samira nickade.

”En man med traditioner, alltså.”

”Ja.”

”Sådant tycker jag om. Inte nödvändigtvis samma traditioner som våra, men jag uppskattar människor som tar sin tro och sitt uppförande på allvar.”

Hon lade en hand över Maryams.

”Respekterar han att du är muslim?”

”Ja, mamma. Mycket.”

”Och att du bär niqab?”

”Det har han aldrig haft några problem med.”

”Utmärkt.”

Samira såg lättad ut.

”Din far var ju lite bekymrad över att du arbetar hos en ensam man.”

Maryam stelnade till.

”Vad sade pappa?”

”Du vet hur han är. Han tycker att allting var bättre förr och att unga kvinnor helst borde arbeta tillsammans med andra kvinnor.”

Samira viftade bort saken med handen.

”Men han sitter mest hemma numera och har åsikter om allting.”

Maryam log försiktigt.

”Hur mår han?”

”Bra nog. Han tittar på tv, äter alldeles för mycket och klagar när maten är sen.”

”Mamma!”

”Vadå? Det är sant!”

Samira skrattade.

”Han har blivit så tjock att han knappt vill följa med ut längre. Men han är förstås fortfarande övertygad om att han vet hur alla andra ska leva.”

Maryam började också skratta.

”Du är hemsk!”

”Nej, jag är hans hustru. Det är en viss skillnad.”

De skrattade en stund till.

Sedan blev Samira lite allvarligare.

”Men jag ska inte tala illa om din far. Han har sina vanor, jag har mina. Vi har varit gifta länge.”

Hon lutade sig tillbaka.

”Jag är glad att få resa någonstans för min egen skull.”

”Hur länge stannar du?” frågade Maryam.

”Två veckor, om du orkar med mig så länge.”

”Mamma! Självklart!”

”Bra. Då får du visa mig Stockholm, affärerna och kanske någon fin svensk kyrka.”

Maryam såg förvånad ut.

”En kyrka?”

”Varför inte? Jag kan väl uppskatta vackra byggnader även om jag är muslim.”

Maryam skrattade.

”Det kan du.”

Samira fortsatte:

”Och jag skulle gärna vilja träffa din arbetsgivare. Jag vill tacka honom för att han behandlar dig väl.”

Maryam sänkte blicken mot kaffekoppen.

”Henrik?”

”Ja, naturligtvis.”

”Redan idag?”

”Varför inte? Har han tid?”

Maryam funderade.

Hon visste att Henrik brukade vara hemma på eftermiddagarna.

Och hon visste att hennes mamma inte skulle nöja sig med att höra berättelser om herrgården.

Hon ville se den själv.

”Jag kan ringa och fråga”, sade Maryam.

”Gör det!”

Maryam tog fram telefonen.

Samira såg ut genom kaféfönstret.

”Tänk”, sade hon för sig själv. ”Min lilla flicka arbetar hos en riktig svensk godsherre.”

Maryam tryckte fram Henriks nummer.

Om du bara visste, mamma.

Kapitel 97: Två fyrtiofemåringar

Henrik stod i biblioteket när telefonen ringde.

Han bar en mörkgrå dubbelknäppt kostym, ljusblå skjorta och diskret mönstrad slips. De kortklippta håret var som vanligt välordnat, och de karakteristiska pilotglasögonen låg på skrivbordet.

”Henrik Falkenström.”

”Hej, Henrik. Det är Maryam.”

Hans röst blev genast varmare.

”God eftermiddag, Maryam. Hur gick det på flygplatsen?”

”Bra! Mamma är här.”

”Så trevligt. Hälsa henne välkommen till Sverige.”

Maryam tvekade.

”Hon vill gärna träffa dig.”

”Mig?”

”Ja. Och se huset.”

Henrik log.

”Det får hon naturligtvis.”

”Redan idag?”

”Gärna. När passar det?”

”Vi kan vara där om ungefär en timme.”

”Utmärkt. Då ordnar vi kaffe.”

”Tack, Henrik.”

”Vi ses snart.”

När Maryam lade på såg Samira förväntansfull ut.

”Nå?”

”Han sade ja.”

”Vilken artig man!”

Maryam suckade leende.

”Du har inte ens träffat honom ännu.”

”Nej, men han låter trevlig.”

En timme senare svängde taxin in genom grindarna till Falkenströms herrgård.

Samira satt som förtrollad och tittade ut genom fönstret.

Den långa uppfarten, de gamla träden, den välskötta parken och den stora huvudbyggnaden gjorde ett starkt intryck.

”Maryam!”

”Ja?”

”Arbetar du verkligen här?”

”Ja, mamma.”

”Det är ju som ett slott!”

Maryam skrattade.

”Jag sade ju att det var stort.”

Taxin stannade framför trappan.

Henrik hade redan kommit ut för att välkomna dem.

Han stod rakryggad i sin mörka kostym med händerna lätt knäppta framför sig.

Samira såg honom genom bilrutan.

Hon blev tyst ett ögonblick.

Sedan vände hon sig mot Maryam.

”Är det där Henrik?”

”Ja.”

Samira betraktade honom på nytt.

”Jaså.”

Maryam tittade misstänksamt på henne.

”Vadå, jaså?”

”Ingenting.”

Men Samira log.

Henrik gick nedför trappan när de steg ur bilen.

”Maryam! Välkommen tillbaka.”

Han gav henne ett vänligt leende, men höll av naturliga skäl sitt uppförande formellt inför modern.

Sedan vände han sig mot Samira.

”Ni måste vara Maryams mor. Henrik Falkenström. Mycket trevligt att träffas.”

Han talade tydlig och ledig engelska.

Samira svarade omedelbart på samma språk.

”Samira. Och det är verkligen ett nöje att få träffa er, herr Falkenström.”

Hon räckte fram handen.

Henrik tog den.

”Kalla mig gärna Henrik.”

”Då får ni kalla mig Samira.”

De log mot varandra.

Maryam såg på dem.

Det var första gången hon såg Henrik tillsammans med sin mamma.

Och hon lade genast märke till en sak.

Samira verkade ovanligt nöjd med vad hon såg.

”Ni har en fantastisk egendom”, sade hon.

”Tack. Huset har funnits i familjen länge.”

”Och ni bor här ensam?”

”Ja, förutom personalen.”

”Det måste vara väldigt mycket arbete att sköta allt.”

”Det är därför jag är så tacksam över att ha duktiga människor omkring mig. Inte minst er dotter.”

Samira log stolt.

”Maryam har alltid varit arbetsam.”

”Det har jag märkt.”

Henrik vände sig mot Maryam.

”Ska vi gå in?”

De gick uppför trappan och in genom den stora entrén.

Samira såg sig omkring med öppet intresse.

Hon beundrade tavlorna, de gamla möblerna och den breda trappan som ledde till övervåningen.

”Så vackert”, sade hon. ”Och så välbevarat.”

Henrik berättade kort om husets historia.

När de kom in i salongen stod kaffet redan framdukat.

Samira satte sig i en stoppad fåtölj med Maryam på stolen intill.

Henrik slog sig ned mitt emot dem.

Samtalet gick nästan helt på engelska för Samiras skull. Maryam förstod det mesta men sade mindre än vanligt.

Samira däremot hade inga svårigheter att hålla igång ett samtal.

Hon frågade Henrik om gården, hans familj och hur länge han bott där.

Hon berättade om sitt hemland, om sin utbildning och om sin första upplevelse av Sverige.

Henrik lyssnade uppmärksamt.

Maryam hade alltid uppskattat hans lugna uppförande.

Men nu fick hon se hur hennes mamma reagerade på det.

Samira skrattade åt hans torra humor.

Hon ställde följdfrågor.

Och flera gånger verkade hon nästan glömma att Maryam också satt i rummet.

”Maryam har berättat att ni går till kyrkan varje söndag”, sade Samira.

”Det stämmer.”

”Jag tycker det är fint att människor håller fast vid sina traditioner.”

”Jag tycker detsamma.”

”Även när traditionerna är olika?”

”Ja, naturligtvis. Jag behöver inte dela någons tro för att respektera den.”

Samira nickade uppskattande.

”Ett klokt svar.”

Henrik log.

”Jag får hoppas att jag kan fortsätta ge sådana.”

Hon skrattade.

Maryam såg från den ene till den andra.

De verkade komma ovanligt bra överens.

Efter ytterligare en stund frågade Henrik:

”Får jag fråga hur länge ni stannar i Sverige?”

”Två veckor”, svarade Samira. ”Det är första gången jag får möjlighet att hälsa på Maryam här.”

”Och var ska ni bo?”

”Jag har tänkt ordna ett hotellrum i närheten av min dotter.”

Maryam nickade.

”Vi ska titta på det ikväll.”

Henrik höjde ögonbrynen.

”Har ni alltså inte bokat något ännu?”

”Inte riktigt”, erkände Samira. ”Jag ville först se var Maryam bor och arbetar.”

Henrik ställde ned kaffekoppen.

”Då kanske jag får komma med ett förslag.”

Båda kvinnorna tittade på honom.

”Det finns gott om lediga rum här på herrgården.”

Samira såg överraskad ut.

”Jaså?”

”Ja. Och Maryam känner redan huset. Om ni skulle vilja bo här tillsammans under ert besök vore det ett nöje att ha er som gäster.”

Maryam spärrade upp ögonen.

”Henrik!”

Han log.

”Vad är det?”

”Menar du att mamma får bo här?”

”Naturligtvis. Och du också, om ni önskar. Ni skulle kunna få gästrummen intill varandra.”

Samira satt alldeles stilla.

”Det var ett mycket generöst erbjudande.”

”Det är ett stort hus”, svarade Henrik. ”Det vore trevligt att få lite mer liv i det.”

Maryam såg mot sin mamma.

Samira hade ett litet leende på läpparna.

”Vad säger du, Maryam?”

Maryam tvekade bara ett ögonblick.

”Jag skulle gärna vilja det.”

Henrik nickade.

”Då är saken avgjord, om Samira också vill.”

Samira log varmt mot honom.

”Jag tackar gärna ja, Henrik.”

”Utmärkt.”

Han reste sig.

”Då ska jag visa er rummen.”

Kapitel 98: Två gästrum på övervåningen

Den breda trappan knarrade svagt under deras steg.

Henrik gick först, följd av Samira och Maryam.

På övervåningen låg en lång korridor med stora fönster mot parken.

Henrik öppnade en dörr.

”Det här är ett av gästrummen.”

Samira gick in.

Rummet var stort och ljust med högt i tak, en bred säng, ett antikt sminkbord och en sittgrupp vid fönstret.

På väggarna hängde gamla landskapsmålningar.

”Åh, så vackert!”

Samira gick fram till fönstret.

Därifrån kunde hon se trädgården och de stora träden bakom huset.

”Det här är ju mycket finare än något hotell jag hade tänkt boka.”

Henrik skrattade.

”Då är jag glad att ni tycker om det.”

Han öppnade dörren bredvid.

”Och här finns ytterligare ett rum som Maryam kan använda.”

Maryam tittade in.

Det var något mindre men minst lika omsorgsfullt möblerat.

”Ska jag verkligen också bo här?” frågade hon.

”Varför inte?”

”Jag arbetar ju här.”

”Och nu har du dessutom din mor på besök. Då kan vi göra ett undantag från dina vanliga rutiner.”

Samira vände sig mot Henrik.

”Ni är verkligen mycket vänlig mot min dotter.”

”Hon förtjänar det.”

Samira log.

Maryam tittade ned i golvet.

Hon hade blivit glad över erbjudandet, men det väckte också en viss nervositet.

För henne var herrgården inte bara en arbetsplats.

Det var en plats där hon och Henrik hade tillbringat många privata kvällar tillsammans.

Nu skulle hennes mamma sova bara några dörrar bort.

Och hon fick absolut inte ana någonting.

Henrik verkade förstå Maryams funderingar.

Han sade lugnt:

”Ni får använda gästrummen helt som ni önskar. Känn er hemma, och säg till om det är något ni behöver.”

Samira tackade honom igen.

Sedan gick de tillbaka ned till salongen.

Henrik hade ordnat så att Samiras resväska bars upp och att Maryam skulle kunna hämta sina saker senare under kvällen.

Dessutom föreslog han att de skulle äta middag tillsammans.

”Jag hoppas att ni inte redan har andra planer.”

”Nej”, svarade Samira. ”Det vore mycket trevligt.”

”Då äter vi klockan sju.”

När Henrik tillfälligt lämnade rummet för att tala med personalen vände sig Samira genast mot Maryam.

Hon tog av sig sin ljusa sjal och lade den prydligt över armstödet.

Det mörka håret föll ned över axlarna.

”Maryam.”

”Ja, mamma?”

Samira sänkte rösten.

”Varför har du inte berättat hur trevlig din arbetsgivare är?”

Maryam blev genast vaksam.

”Det har jag väl?”

”Du sade att han var snäll och artig.”

”Ja?”

”Men du sade ingenting om att han är så stilig!”

Maryam stirrade på henne.

”Mamma!”

Samira såg oskyldig ut.

”Vadå?”

”Du kan väl inte säga så!”

”Varför inte? Jag har ju ögon.”

Maryam började skratta trots sig själv.

”Han är min arbetsgivare.”

”Ja, det har jag förstått.”

Samira rättade till håret med händerna.

”Men han är en mycket elegant man. Och han verkar ha ett gott hjärta.”

”Ja”, medgav Maryam tyst.

”Och vilken röst! Så lugn.”

Maryam såg förskräckt på sin mor.

”Mamma, nu räcker det!”

Samira skrattade.

”Men kära barn, jag säger ju bara att mannen är trevlig!”

”Du har sagt det fyra gånger.”

”Då kanske jag menar det.”

Hon log retsamt.

Maryam skakade på huvudet.

Hon hade väntat sig många saker av moderns Sverigebesök.

Men inte att Samira skulle börja kommentera Henriks utseende redan under den första timmen.

Samira lade en arm om dottern.

”Jag är glad, Maryam.”

”För vad?”

”För att du har hamnat på ett så fint ställe, med människor som tar hand om dig.”

Maryam lutade huvudet mot hennes axel.

”Jag är glad att du är här, mamma.”

”Och nu får jag dessutom bo här i två veckor! Det hade jag aldrig kunnat föreställa mig.”

Hon såg sig omkring i den eleganta salongen.

”Jag tror att jag kommer att trivas alldeles utmärkt.”

Maryam sade ingenting.

Hon tänkte på att hennes mamma nu skulle bo under samma tak som Henrik.

I två hela veckor.

Samira tog upp sin sjal igen.

”Vet du vad jag tror?” frågade hon.

”Nej?”

”Att det här kommer att bli en mycket trevlig vistelse.”

Maryam log försiktigt.

”Det hoppas jag också.”

Just då hördes steg utanför salongen.

Henrik kom tillbaka.

”Mina damer, nu är allting ordnat.”

Samira reste sig med ett varmt leende.

”Tack, Henrik. Ni anar inte hur mycket jag uppskattar er gästfrihet.”

”Det är bara ett nöje.”

Deras blickar möttes.

Henrik hade redan lagt märke till hur vacker Samira var och hur påfallande mycket hon liknade sin dotter.

Men han uppskattade också hennes självsäkra sätt, hennes humor och hur obehindrat hon samtalade med honom.

Samira å sin sida hade inte på många år träffat en man som gjorde ett så omedelbart gott intryck.

Hon tyckte om hans elegans.

Hans hållning.

Hans artighet.

Och kanske framför allt att han behandlade henne som en intressant kvinna, inte bara som Maryams mor.

Maryam stod bredvid och betraktade dem.

Hon anade ännu inte riktigt vad hon skulle göra av moderns uppenbara uppskattning för Henrik.

Men en sak började hon förstå.

De kommande två veckorna på herrgården kunde bli betydligt mer komplicerade än hon hade föreställt sig.

Och när Samira återigen log mot Henrik, med samma mörka ögon som Maryam själv hade, kunde Maryam inte låta bli att undra:

Varför måste min mamma tycka att just Henrik är så stilig?

Del 16 – Moderns förbjudna begär

Kapitel 99: Samira utan slöja

Samira hade bara varit på herrgården i två dagar, men hon hade redan bestämt sig för en sak.

Henrik Falkenström var en mycket attraktiv man.

Han var fyrtiofem år, precis som hon själv, och hon uppskattade hans sätt att klä sig, hans självsäkerhet och hans gammaldags artighet.

Och hon hade märkt att han tittade på henne.

Den här eftermiddagen var Maryam upptagen med sitt arbete på nedervåningen.

Samira stod framför spegeln i sitt gästrum.

Hon hade duschat och låtit sitt långa, mörkbruna hår falla över axlarna. Hon hade valt en figursydd, mörkgrön klänning som framhävde hennes smala midja.

Hennes vanliga hijab låg på sängen.

Hon såg på sig själv och log.

”Inte så illa för en fyrtiofemåring”, mumlade hon.

Sedan skrattade hon åt sin egen fåfänga.

Hon var troende muslim och bar gärna traditionella kläder. Men hon hade aldrig varit lika sträng i sina religiösa vanor som sin make.

Och här inne på herrgården, där hon nu bodde som gäst, kände hon sig avslappnad.

Samira lämnade gästrummet och gick mot den lilla salongen.

När hon kom runt hörnet mötte hon Henrik.

Han bar en mörkblå dubbelknäppt kostym, vida byxor och en vinröd slips.

Henrik stannade tvärt.

”Samira!”

Hon log.

”God eftermiddag, Henrik.”

Han betraktade henne.

”Jag måste säga att ni ser fantastisk ut.”

Samira skrattade.

”Är det klänningen?”

”Inte bara den.”

Hans blick dröjde vid hennes långa bruna hår.

”Ni liknar er dotter ännu mer med håret utsläppt.”

Samiras leende försvann för ett ögonblick.

”Vänta nu, Henrik.”

”Ja?”

Hon höjde ögonbrynen.

”Har ni sett min dotter med håret utsläppt?”

Henrik förstod genast vad han hade sagt.

Han höll kvar sitt lugna uttryck.

”Jag menade framför allt era ansiktsdrag. Ni har samma ögon och samma hårfärg.”

Samira såg på honom några sekunder.

”Jaså”, sade hon.

Sedan ryckte hon lätt på axlarna och började skratta.

”Nåja! Maryam är ju min dotter. Det vore konstigt om vi inte liknade varandra.”

Henrik log.

”Precis.”

Hon drog handen genom håret.

”Men nu frågar jag något annat. Tycker ni att jag är vacker, Henrik?”

”Ja.”

”Trots att jag är fyrtiofem?”

”Samira, vi är lika gamla.”

”Det vet jag.”

”Och jag tycker att ni är mycket attraktiv.”

Samira såg nöjd ut.

”Vilken trevlig man ni är.”

Hon tog några steg närmare.

”Jag tänkte dricka kaffe. Vill ni göra mig sällskap?”

Henrik öppnade dörren till biblioteket.

”Med nöje.”

Samira gick förbi honom.

Precis när hon passerade lade hon handen mot hans arm.

”Och Henrik?”

”Ja?”

”Ni behöver inte vara så formell med mig hela tiden.”

Henrik log.

”Det ska jag komma ihåg.”

Kapitel 100: En gift kvinnas initiativ

Tjugo minuter senare satt Samira och Henrik i biblioteket.

De pratade engelska.

Samira hade lagt benen i kors och satt bekvämt tillbakalutad med kaffekoppen i handen.

”Maryam har verkligen fått en bra arbetsgivare”, sade hon.

”Jag är mycket nöjd med henne.”

”Hon verkar trivas här.”

”Det gör mig glad.”

Samira betraktade honom.

”Och ni själv, Henrik? Trivs ni med att leva ensam?”

”Ja, för det mesta.”

”Ingen hustru?”

”Nej.”

”Ingen kvinna som väntar på er om kvällarna?”

Henrik log svagt.

”Ni ställer många frågor.”

”Jag är nyfiken.”

Hon skrattade.

”Min man sitter mest framför tv:n numera. Han äter alldeles för mycket och har blivit så tjock att han knappt vill följa med ut.”

Henrik höjde ögonbrynen.

”Det låter som ett stillsamt liv.”

”Alldeles för stillsamt!”

Samira skrattade igen.

”Han är dessutom mycket strängare i religionen än jag. Om han såg mig sitta här med utsläppt hår skulle han hålla en predikan i en timme.”

”Och vad skulle ni göra då?”

”Be honom sluta prata.”

Henrik skrattade högt.

Samira ställde ned koppen.

”Men nu talar vi för mycket om min make.”

”Vad vill ni hellre tala om?”

”Er.”

Hon reste sig och gick fram till Henrik.

Han såg upp mot henne.

”Mig?”

”Ja.”

Hon lade handen på hans axel.

”Jag tycker att ni är en mycket stilig man.”

”Tack, Samira.”

”Och jag tycker om att ni uppför er som en riktig gentleman.”

Henrik log.

”Det försöker jag.”

Samira böjde sig lite närmare.

”Men jag undrar om ni alltid är en gentleman.”

Henrik reste sig långsamt.

Nu stod de ansikte mot ansikte.

”Vad menar ni?”

”Jag tror att ni förstår.”

Hon log självsäkert.

Henrik lade handen mot hennes midja.

”Samira, ni är en gift kvinna.”

”Det är jag fullt medveten om.”

”Och Maryams mor.”

”Det vet jag också.”

Hon mötte hans blick.

”Men jag är dessutom en vuxen kvinna som vet vad hon vill.”

Henrik betraktade henne.

Det var något med hennes självsäkerhet som tilltalade honom.

Hon var olik Maryam. Där dottern ofta hade varit försiktig och blyg, var modern öppen och bestämd.

Ändå fanns samma mörka ögon, samma vackra drag.

Och Henrik kunde inte förneka att tanken på att Samira var Maryams mor gjorde situationen ännu mer laddad.

Han hade redan en hemlig sexuell relation med dottern.

Nu stod modern framför honom och gjorde det tydligt att hon ville ha hans uppmärksamhet.

”Vad vill ni, Samira?” frågade han.

Hon svarade utan att tveka.

”Att ni kysser mig.”

Henrik drog henne närmare och kysste henne.

Samira lade armarna om hans hals.

När de skildes åt log hon nöjt.

”Det var bättre.”

Henrik skrattade.

”Bättre än vad?”

”Än att bara sitta och tala om vädret.”

Hon rättade till hans slips.

”Har ni några planer ikväll?”

”Inga särskilda.”

”Bra. Då vill jag träffa er igen. Ensam.”

Henrik log.

”Det går att ordna.”

”Och Henrik?”

”Ja?”

Hon såg honom bestämt i ögonen.

”Jag vill inte ha någon romantisk förklaring eller några stora löften. Jag vill bara att vi ska ha det trevligt tillsammans.”

”Det passar mig utmärkt.”

Samira log belåtet.

”Då ses vi ikväll.”

Kapitel 101: Herrgårdsägarens nya älskarinna

Vid middagen satt Samira bredvid Maryam.

Henrik satt vid bordets kortända.

Samira hade satt på sig sin hijab igen och bar en elegant långklänning.

Hon talade glatt om Sverige och berättade att hon gärna ville besöka Stockholm under veckan.

Maryam märkte att modern var på ovanligt gott humör.

”Du verkar glad idag, mamma.”

”Jag är glad!”

”Vad har hänt?”

”Ingenting särskilt.”

Samira log mot Henrik.

”Jag har bara haft en mycket trevlig dag.”

Henrik besvarade leendet.

Maryam såg från den ene till den andra.

”Har ni gjort något tillsammans?”

”Vi har druckit kaffe”, svarade Samira.

”Jaha.”

Maryam tänkte inte mer på saken.

Efter middagen gick hon upp till sitt gästrum. Hon hade arbetat hela dagen och var trött.

Samira stannade däremot kvar.

När Maryam försvunnit frågade hon Henrik:

”Är ni fortfarande ledig ikväll?”

”Ja.”

”Då tycker jag att vi ska fortsätta där vi slutade.”

Henrik skrattade.

”Ni går verkligen rakt på sak.”

”Jag tycker inte om att slösa bort tid.”

Hon reste sig.

”Jag kommer till er om en halvtimme.”

Klockan var strax efter tio när Samira knackade på dörren till Henriks privata sovrum.

”Kom in.”

Hon öppnade dörren.

Hijaben var borta.

Hon hade satt på sig en elegant, mörkröd klänning och låtit det bruna håret falla fritt över axlarna.

Henrik stod vid fönstret, fortfarande klädd i skjorta och mörka kostymbyxor.

När han såg henne log han brett.

”Samira.”

”God kväll, Henrik.”

Hon stängde dörren.

”Vad tycker ni?”

”Att ni är en mycket vacker kvinna.”

”Det var rätt svar.”

Hon skrattade och gick fram till honom.

Henrik lade armarna om hennes midja.

”Är ni säker på att ni vill det här?”

Samira såg honom rakt i ögonen.

”Fullständigt säker.”

Hon kysste honom.

Sedan tog hon hans hand och ledde honom bort från fönstret.

”Och nu”, sade hon med ett litet leende, ”vill jag inte att ni ska behandla mig som någon ömtålig gammal dam.”

Henrik skrattade.

”Det skulle aldrig falla mig in.”

”Bra. Jag tycker om en självsäker man.”

Han drog henne nära igen.

Den kvällen blev Samira och Henrik älskare.

Det stannade inte vid kyssar och omfamningar. De hade sex, av egen vilja och med en gemensam önskan om att fortsätta träffas.

Samira stannade hos honom under natten.

Och Henrik njöt av deras nya relation.

Han uppskattade hennes skönhet, erfarenhet och bestämda sätt. Hon hade en självklarhet som gjorde deras intimitet annorlunda än hans tidigare stunder med Maryam.

Men det fanns också något annat som tilltalade honom.

Han hade nu blivit älskare till både mor och dotter.

Maryam visste ingenting om vad som hänt den kvällen.

Samira visste ingenting om hans relation med Maryam.

Henrik däremot kände till båda hemligheterna.

Och trots att han förstod hur komplicerat det kunde bli, hade han ingen önskan att avsluta någon av relationerna.

För honom var deras åldrar inget märkligt. Han var attraherad av båda kvinnorna, på olika sätt, och tyckte om att vara eftertraktad.

När Samira följande morgon lämnade hans sovrum gav hon honom en sista kyss.

”Vi ses ikväll?” frågade hon.

Henrik log.

”Gärna.”

”Utmärkt.”

Sedan gick hon tyst tillbaka mot gästrummen.

Hon var mycket nöjd med sin första hemliga natt på herrgården.

Och hon längtade redan efter att berätta för någon.

Kapitel 102: Mamma berättar allt

Samma kväll satt Maryam på sängen i sitt gästrum.

Hon hade tagit av sig sin niqab och höll på att borsta håret när det knackade på dörren.

”Kom in!”

Samira steg in.

Hon bar en ljus klänning och hade håret utsläppt.

”Maryam, vi måste prata.”

”Vad är det, mamma?”

Samira stängde dörren och satte sig bredvid henne.

Hon såg nästan förtjust ut.

”Jag har en hemlighet.”

Maryam skrattade.

”Vad har du nu gjort?”

”Jag har träffat en man.”

Maryam stannade med hårborsten i handen.

”En man?”

”Ja.”

”Mamma, du har ju bara varit här några dagar!”

”Det vet jag!”

Samira skrattade.

Maryam log.

”Vem är det då?”

”Du känner honom.”

”Vem?”

Samira tog dotterns hand.

”Henrik.”

Maryam blev alldeles stilla.

”Henrik?”

”Ja, Henrik.”

”Min arbetsgivare?”

”Just han.”

Maryam stirrade på henne.

Samira fortsatte glatt:

”Jag sade ju att jag tyckte att han var stilig. Och han tycker tydligen att jag är vacker också.”

Maryam försökte samla tankarna.

”Vad har hänt mellan er?”

Samira log generat.

”Vi började med att dricka kaffe.”

”Och sedan?”

”Sedan kysstes vi.”

Maryams hjärta slog snabbare.

”Mamma …”

”Jag vet! Jag borde kanske inte ha gjort det. Men han är så charmig.”

Maryam stirrade ned i knät.

”Var det bara en kyss?”

Samira blev tyst ett ögonblick.

Sedan skakade hon på huvudet.

”Nej, min flicka.”

Maryam såg upp.

”Vad menar du?”

Samira lade handen över hennes.

”Henrik och jag har haft sex.”

Maryam tappade nästan hårborsten.

”Vad?!”

”Ja.”

”Du och Henrik?”

”Ja, Maryam.”

”När?”

”Igår kväll.”

Maryam kände hur hela rummet tycktes förändras.

”Igår?”

”Ja. Jag gick till hans sovrum efter att du hade lagt dig.”

Maryam stirrade på henne.

”Och ni …?”

”Ja. Vi tillbringade natten tillsammans.”

Samira log igen.

”Och jag tänker gärna träffa honom på det sättet fler gånger.”

Maryam sade ingenting.

Samira såg på henne.

”Du tycker kanske att det är hemskt?”

”Jag … jag vet inte.”

”Jag vet att jag är gift. Och jag vet vad vår religion säger.”

Samira ryckte lite på axlarna.

”Men jag har gjort mitt val. Jag vill inte diskutera din fars gamla predikningar just nu.”

Maryam svalde.

”Tycker du verkligen så mycket om Henrik?”

”Ja.”

”Och han om dig?”

”Det tror jag verkligen.”

Samira lutade sig närmare.

”Du skulle ha sett hur han tittade på mig när jag kom in utan slöjan.”

Maryam slöt ögonen ett ögonblick.

Hon mindes Henriks blickar.

Hon kände dem alltför väl.

Samira fortsatte:

”Han är en väldigt självsäker man. Jag tycker om sådana män.”

Maryam nickade svagt.

”Ja.”

”Och han är så välklädd. Vilken skillnad mot din far som bara sitter hemma i sina gamla kläder!”

Samira skrattade.

Men Maryam skrattade inte.

”Mamma, vet Henrik att du berättar det här för mig?”

”Nej. Jag har inte sagt något.”

”Varför berättar du för mig?”

Samira såg förvånad ut.

”Därför att du är min dotter!”

Hon lade armen om Maryam.

”Och jag har ingen annan här i Sverige som jag kan berätta sådant för.”

Maryam kände hur ögonen började svida.

Hon hade själv sagt nästan samma sak till Margareta.

Att hon inte hade någon att tala med om Henrik.

Nu satt hennes egen mamma framför henne och anförtrodde henne en hemlig sexuell relation med samma man.

Samira fortsatte:

”Men lova att du inte säger något till din far.”

”Jag lovar.”

”Och inte till någon annan.”

”Nej, mamma.”

Samira kysste henne på pannan.

”Du är en så fin dotter, Maryam.”

Maryam tvingade fram ett leende.

”Tack.”

Hon ville säga sanningen.

Att Henrik hade varit hennes älskare i flera månader.

Att han hade varit den första man hon vågat komma så nära.

Att hon älskade honom.

Och att hennes mamma nu hade inlett en sexuell relation med samma man.

Men orden fastnade.

Hur skulle hon kunna förklara allt?

Samira hade ännu ingen aning om dotterns hemliga liv.

Och Maryam vågade inte avslöja det.

”Mamma”, sade hon till slut.

”Ja, älskling?”

”Vet pappa att du tycker om Henrik?”

Samira började skratta.

”Nej, naturligtvis inte! Han skulle bli alldeles vansinnig.”

Sedan reste hon sig.

”Nu ska jag gå och göra mig i ordning.”

Maryam såg upp.

”För vad?”

Samira log hemlighetsfullt.

”Henrik har sagt att jag gärna får komma till honom ikväll också.”

Maryam kände hur magen drog ihop sig.

”Ikväll?”

”Ja.”

Samira gick fram till spegeln och rättade till håret.

”Jag tänkte ta på mig den där mörkgröna klänningen igen. Han tyckte mycket om den.”

Maryam stirrade på sin mamma.

”Du ska alltså vara med Henrik igen?”

Samira vände sig om.

”Ja, Maryam. Jag tycker om honom. Och han tycker om mig.”

Hon log.

”Är det så konstigt?”

Maryam skakade långsamt på huvudet.

”Nej, mamma.”

”Bra!”

Samira gick fram och omfamnade henne.

”Du behöver inte oroa dig. Jag vet vad jag gör.”

Sedan lämnade hon rummet.

Maryam blev ensam.

Hon satt länge på sängen.

Det var alltså inte en enda natt.

Modern tänkte fortsätta träffa Henrik.

Och Henrik hade redan bjudit tillbaka henne.

Maryam reste sig och gick fram till fönstret.

Där ute låg herrgårdens mörka park.

Hon tänkte på alla kvällar hon själv hade tillbringat med Henrik.

Alla samtal.

Alla hemliga möten.

Alla gånger hon hade hoppats att han skulle börja älska henne.

Nu skulle hennes mamma gå till samma sovrum.

Maryam tog upp telefonen.

Hon öppnade meddelandena från Henrik.

Sedan skrev hon:

Henrik, jag behöver prata med dig.

Hon stirrade på orden.

Efter en stund tryckte hon på skicka.

Svaret kom nästan omedelbart.

Självklart, Maryam. Är något fel?

Maryam skrev:

Jag vet om mamma.

Det dröjde betydligt längre innan Henrik svarade.

Till slut lyste telefonen igen.

Då måste vi verkligen prata.

Maryam lade ifrån sig mobilen.

Hon hade fortfarande inte berättat sanningen för sin mamma.

Men nu visste Henrik att hemligheten inte längre var hans ensam.

Och för första gången undrade Maryam om han verkligen förstod hur mycket han hade sårat henne.

Del 17 – Herrgårdsägarens omättliga hjärta

Kapitel 103: Tusen kvinnor och en förälskad tjänsteflicka

Maryam hade sovit dåligt.

Hennes mamma hade tillbringat natten tillsammans med Henrik. Bara tanken fick det att knyta sig i magen.

Hon var arg.

På Samira, som inte verkade förstå hur märkligt det var att inleda en sexuell relation med sin dotters arbetsgivare.

Men framför allt på Henrik.

Han visste ju allt.

Han visste att Maryam älskade honom. Han visste att de själva hade haft en intim relation i flera månader.

Och ändå hade han blivit hennes mammas älskare.

När Maryam nästa morgon fick möjlighet att tala med Henrik ensam gick hon direkt till biblioteket.

Han satt vid skrivbordet i en mörkgrå dubbelknäppt kostym med vida byxor, vit skjorta och en elegant slips.

”Henrik.”

Han lyfte blicken.

”God morgon, Maryam.”

”Vi måste prata.”

Henrik lade ifrån sig pennan.

”Ja. Jag förstod det av ditt meddelande.”

Maryam stängde dörren.

”Varför gjorde du så?”

”Med din mor?”

”Ja!”

Hon gick några steg närmare skrivbordet.

”Henrik, det finns massor med kvinnor i Sverige. Varför måste du vara med min mamma?”

Henrik betraktade henne lugnt.

”Därför att jag tycker om henne, Maryam.”

”Men hon är min mamma!”

”Det vet jag.”

”Och du vet att jag älskar dig!”

Henrik suckade och reste sig.

”Ja, Maryam. Jag vet.”

”Älskar du henne också?”

”Jag är mycket förtjust i Samira.”

Maryam skakade på huvudet.

”Du förstår inte!”

”Jo, jag förstår att du är upprörd.”

”Du har ju redan mig!”

Henrik kom fram till henne.

”Maryam, du vet att jag aldrig har lovat att vi ska vara exklusiva.”

”Det vet jag!”

Hon såg ned mot golvet.

”Men jag trodde inte att du skulle välja min egen mamma.”

Henrik blev tyst.

För första gången under samtalet verkade han inte ha något självklart svar.

Sedan sade han:

”Jag borde ha förstått att det skulle göra dig ledsen.”

Maryam tittade upp.

”Ja. Det borde du.”

Han nickade.

”Det har du rätt i.”

De stod tysta en stund.

Till slut frågade Maryam:

”Henrik, hur många kvinnor har du egentligen haft?”

Henrik höjde ögonbrynen.

”Hur menar du?”

”Hur många kvinnor har du varit med?”

Han tänkte efter.

”Över tusen.”

Maryam stirrade på honom.

”Vad?!”

”Över tusen, Maryam.”

”TUSEN?”

Henrik kunde inte låta bli att le åt hennes förvåning.

”Ja.”

”Men Henrik! Du är fyrtiofem!”

”Jag vet hur gammal jag är.”

”När har du hunnit med alla?”

Han skrattade.

”Under ganska många år.”

Maryam sjönk ned i en fåtölj.

”Gode Gud.”

Henrik satte sig mittemot henne.

”Du ser alldeles chockad ut.”

”Jag ÄR chockad!”

Han log.

”Det förstår jag.”

Maryam såg länge på honom.

”Men … har du aldrig älskat någon av dem?”

Henrik blev allvarligare.

”Jo, Maryam.”

”Vem?”

”Alla.”

Hon blinkade.

”Vad menar du?”

”Jag har älskat dem alla.”

”Alla tusen?”

”Ja. Varenda kvinna jag har varit tillsammans med har jag varit djupt förtjust i.”

Maryam skakade långsamt på huvudet.

”Det går inte.”

”Varför inte?”

”Man kan väl inte älska tusen kvinnor?”

Henrik lutade sig tillbaka.

”Varför skulle man inte kunna det?”

Maryam visste inte vad hon skulle svara.

Henrik fortsatte:

”Jag tycker mycket om kvinnor, Maryam. Jag tycker om att lära känna dem. Deras personligheter, deras sätt att tänka, deras skratt. Och när jag har varit tillsammans med en kvinna har jag inte bara sett henne som något tillfälligt.”

”Men du lämnar dem?”

”Ibland har relationerna tagit slut. Ibland har de fortsatt som vänskap. Flera kvinnor har jag fortfarande kontakt med.”

”Och du älskade allihop?”

”På mitt sätt, ja.”

Maryam såg misstänksamt på honom.

”Och mamma?”

”Jag tycker mycket om din mor.”

”Och mig?”

Henrik tog hennes hand.

”Dig också, Maryam.”

”Men du vill ha fler.”

Henrik försökte inte förneka det.

”Jag har alltid haft en stor passion för kvinnor.”

Maryam tittade på hans hand.

”Du vill erövra alla vackra kvinnor du träffar.”

Henrik skrattade lågt.

”Inte alla. Men jag tycker om uppvaktningen, spänningen och att upptäcka om attraktionen är ömsesidig.”

”Tusen kvinnor räcker inte?”

”Jag har aldrig tänkt på kärlek som något man måste få slut på.”

Maryam suckade.

”Du är omöjlig.”

”Det har jag hört förut.”

Hon drog försiktigt tillbaka handen.

”Jag är fortfarande arg på dig.”

Henrik nickade.

”Det förstår jag.”

”Och jag är arg på mamma också.”

”Det får du vara.”

Maryam reste sig.

Vid dörren stannade hon.

”Henrik?”

”Ja?”

”Jag älskar dig fortfarande.”

Han såg på henne.

”Jag tycker väldigt mycket om dig, Maryam.”

Hon nickade, men log inte.

”Då får du förstå att det här inte är lätt för mig.”

Sedan lämnade hon biblioteket.

Henrik blev sittande.

Han hade haft många kvinnor i sitt liv.

Men Maryam var ovanligt svår att förstå sig på just nu.

Och för första gången på länge misstänkte han att hans kärlek till kvinnorna kunde bli mer besvärlig än han hade räknat med.

Kapitel 104: Modern reser hem

De återstående dagarna av Samiras besök gick fort.

Hon följde med Maryam till Stockholm, besökte museer, handlade kläder och fick se flera av de platser dottern hade velat visa henne.

Henrik var en uppmärksam värd.

Han bjöd på middagar, ordnade transporter och såg till att Samira hade det bekvämt.

Samira fortsatte också att träffa honom privat.

Maryam visste om det.

Men hon ville inte tala om saken.

Hon hade bestämt sig för att inte berätta för modern om sin egen relation med Henrik. Samira var lycklig och skulle snart återvända hem.

Maryam försökte därför uppföra sig som vanligt.

Men ibland blev hon kort i tonen.

En kväll när Samira stod framför spegeln och gjorde sig fin frågade hon:

”Maryam, tycker du att den här klänningen passar mig?”

Maryam tittade upp från sin telefon.

”Ja.”

”Inte för ungdomlig?”

”Nej, mamma.”

Samira log.

”Henrik tycker mycket om grönt.”

Maryam suckade.

”Mamma, måste du prata om Henrik hela tiden?”

Samira vände sig om.

”Men kära barn!”

”Jag är bara trött.”

Samira betraktade henne misstänksamt.

”Du har varit så märklig de senaste dagarna.”

”Jag arbetar mycket.”

”Är du fortfarande arg för att jag träffar honom?”

Maryam tvekade.

”Lite.”

Samira satte sig bredvid henne.

”Maryam, jag förstår att det kan kännas ovant. Jag är ju din mamma.”

”Ja.”

”Men jag är också en kvinna med ett eget liv.”

Maryam tittade på henne.

Det var svårt att invända mot just det.

”Jag vet, mamma.”

Samira strök henne över kinden.

”Bra. Då pratar vi inte mer om det.”

Maryam log svagt.

Det var precis vad hon önskade.

Till slut kom dagen då Samira skulle resa hem.

Hon hade stannat sina planerade två veckor i Sverige.

Utanför herrgården stod bilen som skulle köra henne och Maryam till Arlanda.

Samira bar sin ljusa hijab och en elegant beige kappa.

Henrik hade kommit ut för att ta farväl.

”Tack för er underbara gästfrihet, Henrik”, sade Samira på engelska.

”Det har varit ett nöje att ha er här.”

Samira log varmt.

”Jag kommer att sakna herrgården.”

”Ni är välkommen tillbaka.”

”Det ska jag komma ihåg.”

Henrik tog hennes hand.

Deras blickar möttes ett ögonblick.

Maryam stod bredvid och såg allting.

Hon visste mycket väl vad det där leendet betydde.

Samira vände sig mot dottern.

”Kom, Maryam. Vi får inte missa flyget.”

På Arlanda omfamnade mor och dotter varandra länge.

”Ta hand om dig”, sade Samira.

”Du också, mamma.”

”Och arbeta inte för mycket.”

Maryam skrattade.

”Jag lovar.”

Samira sänkte rösten.

”Och du … tack för att du bevarar min lilla hemlighet.”

Maryam kände ett sting i bröstet.

”Ja, mamma.”

Samira kysste henne på pannan.

”Jag älskar dig.”

”Jag älskar dig också.”

Sedan försvann hon genom säkerhetskontrollen.

Maryam stod kvar en stund.

Hon var glad att ha träffat sin mamma.

Men hon var också lättad över att besöket var över.

Nu skulle hon slippa se Samira och Henrik tillsammans varje dag.

Åtminstone för tillfället.

Kapitel 105: Maryams oväntade beslut

Två dagar senare gick Maryam in i Henriks bibliotek.

Henrik satt med en bunt papper framför sig.

Han hade just kommit hem från ett möte och fortfarande på sig sin mörkblå kostym.

”Henrik?”

”Ja, Maryam?”

”Jag vill vara ledig.”

Han såg upp.

”Naturligtvis. När?”

”En vecka. Från måndag.”

Henrik lade ned pennan.

”En hel vecka?”

”Ja.”

”Är du sjuk?”

”Nej.”

”Ska du resa någonstans?”

”Nej.”

”Vad är det då?”

Maryam drog ett djupt andetag.

”Jag behöver en paus från herrgården.”

Henrik betraktade henne.

”Från herrgården?”

”Och lite från dig.”

Han blev tyst.

Maryam fortsatte:

”Jag älskar dig, Henrik. Men jag vill tänka på annat ett tag. Träffa väninnor. Gå på SFI. Vara vanlig Maryam.”

Henrik nickade långsamt.

”Det låter rimligt.”

Hon såg nästan förvånad ut.

”Är du inte arg?”

”Varför skulle jag vara det?”

”Du behöver ju mig här.”

”Det gör jag verkligen.”

Han tittade ned på papperen.

”Och det är just problemet.”

Maryam log för första gången under samtalet.

”Du har mycket personal.”

”Ja, men flera är upptagna med annat. Och du känner husets rutiner.”

”Jag har tänkt på det.”

Henrik höjde ögonbrynen.

”Jaså?”

”Jag har en väninna från SFI. Hon söker extra arbete.”

”Vad heter hon?”

”Yasmin.”

”Hur gammal är hon?”

”Tjugosju.”

”Har hon arbetat med städning?”

”Ja. På hotell tidigare.”

Henrik nickade intresserat.

”Det låter lovande.”

”Hon är muslim också. Hon bär hijab.”

Henrik log.

”Det är inget problem.”

Maryam skrattade.

”Nej, det vet jag.”

Hon anade inte hur mycket Henrik uppskattade just den upplysningen.

”Kan hon börja på måndag?” frågade han.

”Ja. Men hon har ingen bil.”

”Det går säkert att ordna.”

”Hennes väninna kan skjutsa henne.”

”Utmärkt.”

Maryam tog fram telefonen.

”Jag ska fråga henne direkt.”

Henrik log.

”Du är effektiv, Maryam.”

”Jag vet.”

Hon skickade ett meddelande.

Efter någon minut kom svaret.

Yasmin kunde komma redan nästa morgon för att träffa Henrik och se arbetsplatsen.

Maryam tittade upp.

”Hon kommer imorgon.”

”Bra.”

”Och hennes väninna kör henne.”

”Då får vi väl bjuda på kaffe.”

Maryam skrattade.

”Henrik, du bjuder alla kvinnor på kaffe!”

”Jag är en gästfri man.”

”Ja, det har jag märkt.”

Hon skakade på huvudet.

Henrik log oskyldigt.

Men hans nyfikenhet hade redan vaknat.

En ny ung kvinna skulle komma till herrgården.

Och hon skulle dessutom ha en väninna med sig.

Han såg fram emot morgondagen.

Kapitel 106: Två muslimska kvinnor och en svensk godsherre

Nästa morgon rullade en svart personbil upp framför herrgården.

Henrik stod vid ett fönster i salongen när han såg den komma.

Han hade valt en mörkgrå dubbelknäppt kostym med vida byxor, vit skjorta, slips och sina karakteristiska pilotglasögon.

Bilen stannade framför entrén.

Först öppnades passagerardörren.

En ung kvinna steg ut.

Hon bar en mörkgrön hijab, lång svart kappa och eleganta stövlar.

Det var Yasmin.

Hon var tjugosju år gammal, hade mörka ögon och ett vänligt ansikte. Maryam hade beskrivit henne som lite försiktig, men också humoristisk och nyfiken.

Sedan öppnades förardörren.

En annan kvinna steg ur.

Henrik höjde ögonbrynen.

Hon var något äldre, omkring trettioett, och hade långt mörkbrunt hår. Hon bar en ljusbeige kappa, mörka byxor och en välskräddad blus.

Det var Leila.

Även hon var muslim, men hon bar inte hijab.

Hon såg sig omkring och visslade lågt.

”Yasmin, är det här verkligen din nya arbetsplats?”

Yasmin skrattade.

”Ja, tror jag!”

”Det är ju enormt!”

Henrik öppnade ytterdörren och gick ut på trappan.

”God morgon, mina damer!”

Båda kvinnorna vände sig om.

Yasmin log lite blygt.

Leila betraktade honom med öppet intresse.

”God morgon”, svarade hon.

Henrik gick nedför trappan.

”Henrik Falkenström.”

Han hälsade först på Yasmin.

”Ni måste vara Maryams väninna.”

”Ja. Yasmin.”

”Mycket trevligt.”

Sedan vände han sig mot Leila.

”Och vem har vi här?”

Hon log.

”Leila. Jag är chauffören.”

Henrik skrattade.

”En mycket elegant chaufför, måste jag säga.”

Leila höjde ögonbrynen.

”Jaså? Brukar ni bedöma era chaufförers utseende?”

”Bara när de är ovanligt välklädda.”

Hon började skratta.

”Ni är visst en charmör.”

”Det får ni själv avgöra.”

Yasmin tittade roat mellan dem.

”Maryam sade att ni var väldigt gammaldags.”

Henrik log.

”Det stämmer nog.”

Leila betraktade hans kostym.

”Det kan man verkligen säga. Jag tror aldrig att jag har sett en man klä sig så elegant till vardags.”

”Tack.”

”Är det alltid kostym?”

”Nästan alltid.”

Leila vände sig mot Yasmin.

”Du, jag tror nästan att jag borde söka jobb här också.”

Alla tre skrattade.

Henrik gjorde en gest mot entrén.

”Men kom in! Ni kan väl åtminstone stanna på kaffe?”

Yasmin nickade.

Leila tittade på klockan.

”Jag skulle egentligen bara lämna Yasmin.”

”Då hoppas jag att ni kan göra ett undantag.”

Leila såg på honom.

Sedan log hon brett.

”Nåväl. En kopp kaffe kan jag väl hinna med.”

I salongen hade Henrik låtit duka fram kaffe, te och små bakverk.

Yasmin och Leila satte sig i soffan mitt emot honom.

Maryam hade fått andra arbetsuppgifter den här förmiddagen, så Henrik tog själv emot besökarna.

Han började med att berätta om arbetet.

”Det handlar framför allt om städning av gästrum och några av salongerna”, förklarade han. ”Maryam kommer att visa rutinerna innan hon går på ledighet.”

Yasmin nickade.

”Det låter bra.”

”Och arbetstiderna?”

”De kan vi komma överens om. Jag vill att ni ska trivas.”

”Tack.”

Leila drack en klunk kaffe.

”Och vad gör ni själv hela dagarna i ett sådant här hus?”

Henrik log.

”Jag sköter familjens egendomar, investeringar och en del affärer.”

”Så ni behöver egentligen inte arbeta?”

”Jag arbetar ganska mycket.”

”Men ni har tid att dricka kaffe med två främmande kvinnor?”

Henrik skrattade.

”För trevligt sällskap försöker jag alltid hitta tid.”

Leila log mot Yasmin.

”Hörde du det?”

Yasmin skrattade.

”Ja.”

Henrik betraktade dem båda.

De var mycket olika.

Yasmin var lugnare och mer försiktig i sitt sätt, men när hon skrattade blev hon livlig och varm.

Leila var självsäker, kvick och tyckte uppenbarligen om att retas.

Henrik fann båda mycket tilltalande.

Efter en stund frågade Leila:

”Maryam sade att ni går i kyrkan varje söndag.”

”Ja.”

”Och ni har inget emot att Yasmin bär hijab?”

”Absolut inte.”

”Inte heller att vi är muslimer?”

Henrik skakade på huvudet.

”Varför skulle jag ha det?”

Yasmin log.

”Det är skönt att höra.”

”Jag uppskattar religiösa traditioner även när de skiljer sig från mina egna.”

Leila nickade.

”Vilken artig svensk gentleman.”

Henrik skrattade.

”Ni får det att låta som något mycket ovanligt.”

”Det kanske det är.”

Hon betraktade honom en stund.

”Är ni gift, Henrik?”

”Nej.”

”Inte?”

”Nej.”

”Ingen fästmö heller?”

”Nej.”

Leila vände sig mot Yasmin.

”Hörde du det?”

Yasmin rodnade och började skratta.

”Leila!”

”Vadå? Jag frågar bara!”

Henrik lutade sig tillbaka.

”Ni får gärna fråga.”

Leila log retsamt.

”Då kanske jag får fråga om ni tycker om yngre kvinnor?”

Henrik skrattade lågt.

”Jag tycker mycket om kvinnor över huvud taget.”

Yasmin tittade upp.

”Alla kvinnor?”

”Jag uppskattar många olika slags kvinnor.”

Leila brast ut i skratt.

”Vilket diplomatiskt svar!”

Henrik log.

”Det var dessutom sant.”

Yasmin hade blivit alltmer avslappnad.

Hon betraktade honom med nyfikenhet.

”Maryam berättade att ni var snäll, men inte att ni var så här rolig.”

”Då hoppas jag att ni får en trevlig vecka här.”

”Det tror jag.”

Leila satte ned kaffekoppen.

”Och vad händer med mig? Jag har ju inget arbete här.”

Henrik vände sig mot henne.

”Ni är förstås välkommen på besök.”

”Jaså?”

”Naturligtvis. Om Yasmin arbetar här får ni gärna komma och hälsa på henne.”

Leila log.

”Och dricka kaffe med er?”

”Det också.”

Hon skrattade.

”Ni är verkligen framåt, Henrik.”

”Jag försöker bara vara gästfri.”

”Jaså, det kallar ni det?”

Yasmin kunde inte hålla sig för skratt.

Henrik såg från den ena till den andra.

”Jag hoppas att jag inte förolämpar er om jag säger att ni båda är mycket vackra kvinnor.”

Yasmin blev röd om kinderna.

”Tack”, svarade hon.

Leila lutade sig tillbaka.

”Nej, jag blir då inte förolämpad.”

”Det gläder mig.”

”Men jag börjar förstå varför Maryam tycker så mycket om sin arbetsgivare.”

Henrik skrattade.

Yasmin tittade på Leila.

”Du flirtar ju med honom!”

Leila ryckte på axlarna.

”Lite.”

”Leila!”

”Vadå? Han flirtar ju med oss båda!”

Henrik skrattade ännu högre.

”Ni verkar ha genomskådat mig.”

Yasmin täckte munnen med handen och fnissade.

Leila lutade sig mot henne.

”Nå? Tycker du inte att han är stilig?”

Yasmin tittade först på Henrik.

Sedan på sin väninna.

”Jo”, erkände hon.

”Där ser du!”

Henrik betraktade dem roat.

”Då är vi åtminstone ärliga mot varandra.”

Leila nickade.

”Det föredrar jag.”

Hon vände sig till Yasmin.

”Jag tänker inte bli svartsjuk om han flirtar med dig också.”

Yasmin började skratta igen.

”Inte jag heller!”

Henrik höjde ögonbrynen.

”Vilka ovanligt generösa damer.”

Leila pekade skämtsamt mot honom.

”Men tro inte att vi är lättimponerade bara för att ni har ett stort hus.”

”Det skulle aldrig falla mig in.”

”Bra.”

Yasmin log.

”Och jag vill faktiskt göra ett bra jobb här.”

Henrik nickade.

”Det är precis vad jag förväntar mig. Arbetet och sådant här skämtande ska inte behöva blandas ihop.”

”Utmärkt”, svarade hon.

Leila reste sig och gick fram till ett av de stora fönstren.

”Vilken fantastisk utsikt.”

Henrik gick fram bredvid henne.

”Parken är särskilt vacker på hösten.”

”Det förstår jag.”

Hon vände sig mot honom.

”Ni måste ha väldigt trevligt här när ni bjuder hem gäster.”

Henrik log.

”Det händer.”

”Kvinnliga gäster också?”

”Ja.”

Leila skrattade.

”Det hade jag nästan kunnat gissa.”

Yasmin reste sig också och kom fram till dem.

”Jag tycker fortfarande att det känns lite overkligt att jag ska arbeta här.”

Henrik betraktade henne.

”Ni är mycket välkommen, Yasmin.”

Sedan vände han sig mot Leila.

”Och ni också, naturligtvis.”

Leila log.

”Då kanske jag kommer tillbaka redan imorgon.”

”Det vore trevligt.”

”Ni säger det där väldigt övertygande.”

”Jag menar det.”

Leila och Yasmin utbytte en road blick.

De hade båda förstått att Henrik var intresserad av dem.

Ingen av dem tyckte att det var obehagligt.

Tvärtom fann de hans öppna uppvaktning både smickrande och spännande.

Och eftersom de redan var goda väninnor kunde de skratta åt saken tillsammans.

Leila tog på sig kappan.

”Nå, Yasmin. Ska vi åka hem och berätta att du fått arbete hos Sveriges mest charmiga godsherre?”

Yasmin skrattade.

”Ja, det tycker jag!”

Henrik följde dem till dörren.

Där vände sig Leila om.

”Henrik?”

”Ja?”

”Vi ses imorgon.”

Han log.

”Det hoppas jag.”

Sedan såg han på Yasmin.

”Och jag ser fram emot att få lära känna er bättre också.”

Hon log blygt.

”Detsamma.”

När kvinnorna satt sig i bilen vände sig Leila genast mot Yasmin.

”Nå?”

”Vadå?”

”Vad tycker du om Henrik?”

Yasmin började skratta.

”Han är väldigt stilig.”

”Väldigt!”

”Och artig.”

”Och en riktig charmör.”

Yasmin nickade.

”Ja.”

Leila startade bilen.

Sedan tittade hon på väninnan.

”Du märkte väl att han flirtade med oss båda?”

”Självklart.”

”Och?”

Yasmin log.

”Jag tycker att det är lite roligt.”

Leila skrattade högt.

”Det tycker jag också!”

”Men du får inte förstöra mitt nya arbete.”

”Naturligtvis inte.”

Leila backade försiktigt ut från gårdsplanen.

”Men tänk om han faktiskt försöker uppvakta oss båda?”

Yasmin tittade tillbaka mot herrgården.

”Då får vi väl se vad vi själva vill.”

Leila log.

”Precis.”

De skrattade tillsammans.

För dem var det hela än så länge ett oskyldigt, lite förbjudet äventyr.

En stilig äldre godsherre som uppskattade deras sällskap.

Och två väninnor som inte hade något emot hans uppmärksamhet.

Uppe i biblioteket stod Henrik vid fönstret och såg bilen försvinna längs den långa allén.

Han log för sig själv.

Yasmin.

Leila.

Två vackra kvinnor med helt olika personligheter.

Båda hade visat tydligt att de uppskattade honom.

Han hade särskilt tyckt om deras humor och det faktum att de inte verkade besvärade av att han flirtade med dem båda.

Det påminde honom om varför han alltid hade älskat kvinnors sällskap.

Varje ny bekantskap innebar något nytt att upptäcka.

Han tänkte på Maryam.

Hon skulle snart ta sin efterlängtade paus från herrgården.

Han hade lovat att respektera den.

Och han menade det.

Men medan Maryam försökte få lite distans till honom hade hon, utan att veta om det, introducerat två nya kvinnor som redan hade väckt hans intresse.

Henrik rättade till slipsen och återvände till skrivbordet.

Han var mycket nöjd med förmiddagen.

Det verkade som om den kommande veckan skulle bli betydligt mer intressant än han först hade trott.

Del 18 – Herrgårdsägarens ”två leksaker”

Kapitel 107: Två kvinnor på samma gång

Henrik Falkenström hade knappt hunnit öppna herrgårdens ytterdörr förrän Yasmina steg över tröskeln.

”Henrik, ikväll tänker vi överraska dig.”

Hon tog tag i hans slips och drog honom närmare.

Leila följde efter och stängde dörren.

”Vi har pratat om det här hela dagen”, sade hon.

Henrik skrattade.

”Vad har ni nu hittat på?”

Yasmina kysste honom bestämt.

”Ikväll får du två mycket olydiga älskarinnor.”

”Två?” frågade Henrik road.

Leila gick fram och lade armarna om honom bakifrån.

”Två arabiska kvinnor som har bestämt sig för att strunta i alla gamla förbud för en kväll.”

Yasmina skrattade.

”Vi tänker vara dina två leksaker ikväll, Henrik. Fast det är vi som har hittat på reglerna.”

Henrik log.

”Och vilka är reglerna?”

”Du får välja vem du vill börja med”, svarade Leila. ”Den andra stannar och tittar. Sedan byter vi.”

”Och ingen svartsjuka?” frågade han.

”Inte ett dugg”, svarade Yasmina.

Hon behöll sin svarta hijab.

”Jag vill ha den på mig ikväll. Det känns nästan ännu mer förbjudet.”

Leila skrattade högt.

”Yasmina! Jag känner knappt igen dig!”

”Då får du lära känna mig på nytt.”

De gick raka vägen till Henriks sovrum.

Leila stängde dörren.

”Nå, herr Falkenström. Vem börjar?”

Henrik såg på dem båda.

”Leila.”

”Ett utmärkt val!”

Hon gick fram och kysste honom, medan Yasmina slog sig ned på sängkanten.

Leila drog av honom kavajen och kastade den över fåtöljen. Sedan lossade hon hans slips.

”Så där. Nu ser du inte riktigt lika högtidlig ut.”

Henrik skrattade och drog henne intill sig.

Leila besvarade hans kyss och lade armarna om hans hals.

Yasmina betraktade dem. Hon tittade på sin vännina som svalde hela Henriks kuk. Hon tyckte att den gick djupt in i hennes mun. Hon ville prova på att suga så djupt hon med.

”Oj, vad snuskiga vi är som gör detta!”

Leila vände huvudet mot henne.

”Och det var ändå du som föreslog att vi skulle turas om!”

”Ja, jag vet!”

Yasmina skrattade förtjust.

Efter en stund släppte Leila Henrik och gick fram till sin väninna.

”Nu är det din tur.”

Yasmina reste sig omedelbart och öppnade sin mun för att suga av Henrik.

Hon gick under hans pung och slickade på hans pungkulor. Hon provade att stoppa hela pungen i sin mun.

Leila satte sig på sängen och såg på.

”Men Yasmina! Du brukar ju vara den blyga av oss!”

Yasmina drog sig undan precis tillräckligt länge för att svara.

”Ikväll vill jag känna mig som en liten slampa.”

Henrik log.

”Det märker jag.”

Yasmina tog hans hand och ledde honom närmare sängen.

Leila följde dem med blicken.

”Det här är verkligen inte någon vanlig fredagskväll.”

”Nej”, svarade Yasmina. ”Och det är precis vad jag tycker om.”

De fortsatte att växla mellan att suga av Henrik. Den ena stannade nära och betraktade medan den andra fick Henriks fulla uppmärksamhet. Leila började även smeka Yasmina över rumpan, vilket var oväntat.

”Gillar du tjejer”, frågade Yasmina. ”Ja, det gör jag, svarade Leila.”

Yasmina hade ingen aning om att Leila ville vara med henne sexuellt, men hon var så uppspelt så hon skrek rakt ut av begär. ”Slicka min fitta älskade Leila medan jag suger av Henriks stora kuk.”

Leila närmade sig sin väninna med en nyfiken och passionerad blick. Hon kysste henne ömt och viskade hur oerhört vacker hon tyckte att hon var. Sedan erkände hon, med ett litet generat leende, att hon länge hade längtat efter att få vara så nära henne. Hon avslöjade också att hon många gånger i hemlighet hade låtit blicken dröja vid Yasmina när de bytte om tillsammans efter träningen på gymmet.

Direkt efter dessa pulserande ord började Leila slicka sin vännina och hon nämnde att hon hade en så vacker fitta.

Långt senare låg de tre intill varandra.

Leila skrattade plötsligt.

”Henrik Falkenström, tänk att vi kom hit med en så bestämd plan.”

Henrik log.

”Ni verkade inte särskilt tveksamma.”

”Nej”, svarade Yasmina. ”Och nu vill jag redan träffa dig igen.”

Leila lutade huvudet mot hans axel.

”Vi kommer tillbaka. Båda två.”

Henrik lade armen om dem.

”Då ser jag fram emot det.”

Yasmina log mot sin väninna.

”Tänk att Maryam bara bad mig arbeta här i en vecka.”

Leila skrattade.

”Ja. Hon anar nog inte vilken vecka det blev.”