Tänk dig att någon i din familj berättar om din farfars far, en man som alla fortfarande pratar om vid varje släktmiddag:
Farfars far var en riktig kvinnotjusare med åtta kvinnor samtidigt, trettiofem barn spridda över halva världen. Tjugo i Sverige, femton utomlands. Och han visste precis varenda namn, födelsedag och historia. Han byggde stora hus till alla sina kvinnor, fyllde dem med mat, värme och skratt.
Folk sa att när han red genom byn på sin kritvita blev det tyst. Han var stor som ett berg, stark som tre karlar och envis som synden själv. Åtta kvinnor hade han, trettiofem barn, tjugo här och femton utomlands och han såg till att alla hade det bra. Han byggde företag, köpte gårdar bara för att han kunde. Om någon jävlades med honom eller hans folk, då small det. Han kunde golva fyra män och bjuda dem på middag efteråt. Han festade i dagar. Men mitt i all styrka och galenskap hade han ett hjärta av guld. Han tog hand om alla, gav till de fattiga och stod alltid först när någon behövde hjälp. Folk fruktade honom men de respekterade honom mer, för han var äkta.
Den här berättelsen lever vidare i generationer. Varje gång den berättas lägger någon till något nytt, kanske en skrattande detalj, en överdrift, ett minne. Någon säger att han ägde tre hästar, någon annan svär på att det var femtio. Men det spelar ingen roll, för berättelsen handlar inte om fakta, utan om känslan av vem han var: en större-än-livet-person som symboliserar styrka, charm och omtanke.
Berättelsen förändras, växer och lever, precis som människorna som berättar den. Det är så folklore och muntlig kultur fungerar. De bevarar inte bara händelser, utan själ, humor och värme.
Skriftliga berättelser fasta men distanserade
Om någon istället skrev ned den här historien i en bok, skulle den låta mer så här:
Karl Andersson (1892–1961) var en välkänd man i bygden. Han var förmögen, hade flera relationer, och var känd för sin styrka och sitt sociala engagemang.
Det är korrekt, tydligt och bevarat för framtiden, men den levande rösten är borta. Ingen skrattar, ingen överdriver, ingen drar ut på poängen. Allt det där som gör att man känner farfars far nästan som om han fortfarande satt vid bordet och berättade själv, det försvinner i texten.
Människor älskar historier
Den muntliga berättelsen gör människan odödlig genom minnet och känslan.
Den skriftliga berättelsen gör henne odödlig genom dokumentet.
Båda bevarar, men på helt olika sätt:
- Rösten gör historien levande.
- Texten gör den evig.
Sociala och psykologiska faktorer
Muntliga berättelser lever vidare därför att de följer människans naturliga sätt att minnas och känna. Vi är skapta för att dela historier med rösten. Genom tonfall, blickar, skratt och känsla. När en berättelse berättas muntligt väcker den gemenskap, värme och igenkänning, och därför förs den vidare. Vi minns det som berör oss, inte det som bara står skrivet.
Den här berättelsen om farfars far hade till exempel kunnat leva i generationer just för att den väcker stolthet, humor och beundran, man vill berätta den vidare. Men om den skrivs ned förlorar den sin levande kraft. I skrift kan fler läsa den, men den blir stilla, oföränderlig och lösryckt från rösten som gav den liv. Det är alltså inte säkert att den överlever längre i text, bara att den kan spridas till fler.
Den muntliga versionen däremot lever i människor, så länge någon minns och vill berätta. Så när du får höra en muntlig berättelse vet du oftast att den har berört den som talar om den och det visar att den fortfarande har liv, värde och betydelse för någon.
