Låt oss leka med tanken att du har en superidé, men inte alla resurser att genomföra den själv. Du berättar den för en polare och ber om hjälp. Han lyssnar, men säger att han just nu saknar både kompetensen och kontakterna för att kunna bidra. Däremot lovar han att hålla ögonen öppna och att ringa dig direkt om han får minsta öppning, så att ni kan bygga vidare på idén tillsammans.
Tiden går. Din vän hittar till slut en öppning.
Men du lever destruktivt och knarkar till vardags. En tid efter att du pratat med honom om möjligheterna hör han av sig för att berätta att han fått in en fot i branschen ni pratade om.
Han ringer och ringer, flera dagar i rad. Han skickar meddelanden. Men du svarar aldrig. Han är upprymd. Han vet att han äntligen har hittat en riktig väg in till stora möjligheter, precis där du såg så mycket potential.
Var tog du vägen?
Till slut ringer han en gemensam vän för att förstå varför du inte svarar. Då får han höra sanningen. Du är död. Du dog av en överdos.
Med största sannolikhet dog din idé också även fast möjligheterna till den kom efter din död.
Livet fortsätter efter dig
Handlingar, relationer och idéer kan fortsätta att verka bortom individens liv. Möjligheter uppstår inte bara genom fysisk närvaro, utan genom att man sätter något i rörelse. När du delar en idé planterar du ett frö i någon annan och skapar ett förlopp som kan fortsätta även utan dig. Tid, rytm och relationer kan bära vidare något du aldrig själv hinner ta emot.
Men inget säger att en idé automatiskt lever vidare bara för att du har berättat den. I slutändan måste du själv bära den, orka driva den och vara kvar länge nog för att ta den i mål.
Möjligheten kom och tajmingen slog nästan rätt, men den som skulle ta emot den fanns inte längre kvar.
