Har du inte ofta sett eller hört människor som verkar väldigt dumma men ändå är övertygade om att de är ganska smarta? Det finns faktiskt en psykologisk förklaring.
När personer med låg kompetens försöker lösa en svår uppgift, tror de ofta att den var svår för alla. Därför placerar de sig själva ganska högt upp i rang. Ofta i mitten eller till och med nära toppen, trots att de egentligen presterade sämst i gruppen. Dessa uppgifter kan vara allt från att förstå politik till att lösa en uppgift i skolan.
Anledningen till detta är att de som är dumma saknar förmågan att förstå att de är dumma. De har inte tillräcklig kunskap för att se sina egna brister eller förstå hur mycket bättre andra presterar. Det är en dubbel nackdel. De är både dåliga och oförmögna att upptäcka att de är dåliga.
För de riktigt duktiga är det tvärtom. Eftersom uppgifter känns lätta för dem antar de ofta att det är lika lätt för alla andra. Därför underskattar de sin egen position och placerar sig inte alltid högst upp på skalan.
Men när de kompetenta möter de inkompetenta på riktigt nära håll, då blir skillnaden plötsligt glasklar. De duktiga ser direkt vilka som egentligen inte fattar någonting. Det här beteendet kallas kallas Dunning–Kruger-effekten och förklarar varför okunnighet ofta kommer med en felaktig och överdriven självuppskattning, medan verklig kompetens ofta kommer i ett lugnt och sansat självförtroende.
Det handlar inte om att alla dumma tror de är genier, utan om en överskattning hos de som har minst koll.
