Generaliseringar fungerar primärt som en försvarsmekanism. När man har upplevt att vissa individer inom en grupp beter sig på ett negativt eller hotfullt sätt, reagerar hjärnan genom att koppla hela gruppen till det beteendet. Även om man är medveten om att detta inte gäller alla, blir generaliseringen ett sätt för hjärnan att komplext tolka situationer och skydda individen från möjliga risker.
Att undvika en hel grupp är hjärnans sätt att effektivt skydda mot vad hjärnan uppfattar som potentiella hot, exempelvis våld. Detta är ett uttryck för människans överlevnadsmekanismer.
Sådana generaliseringar beskrivs ofta, och ibland felaktigt, som rasism. I själva verket handlar det om en biologiskt förankrad försvarsmekanism: hjärnan aktiverar sina överlevnadssystem och gör det bästa den kan för att skydda individen från potentiella hot. Det är inte en medveten förenkling av verkligheten, utan en djupt komplex process som styrs av människans behov av att minimera risker och överleva.
Biologiskt är generaliseringar en fullt naturlig reaktion och fungerar just som den starkaste försvarsmekanismen människan har, även om det socialt och moraliskt idag kan uppfattas som rasism.
