Du har en polare. Ni kör alltid samma jargong: rak, manlig, rolig, ibland allvarlig. Ni snackar om allt, utan filter. Ni vet exakt var ni har varandra. Sen träffar han en kvinna… och plötsligt krymper han. Han vågar inte tala som han alltid gjort. Han blir tyst, rädd att öppna käften när hon är där. Den mannen du kände finns inte längre. Han har blivit mammas pojke.
När du hälsar på honom finns inte din vän kvar. Inför sin kvinna tystnar han, byter ton och låter som en karikatyr av sig själv. Hans pungkulor är borta, han är kastrerad, och styrd av rädslan för hennes reaktion på varje ord som yttras.
När du säger något som han tror kan reta upp hans kvinna, rodnar han som ett barn, skruvar på sig och ber dig plötsligt att försöka vara tystare. Han lägger fingret mot munnen som en gest att du ska vara lite tystare, som en rädd liten pojke, i hopp om att du också ska tiga inför henne.
Mannen du kände är borta. Kvar finns bara en kuvad man, utan stolthet, utan röst.
Umgås inte med män som tystnar eller är rädd för sin kvinna.
